Aftonbladet – 3 juli 1850, sida 2

och elter eit par al dem Dbiet sångaren inropad. Utom dessa prestationer uppträdde hr Schram äfven 1 måndags vid hr Söderbergs benefice uti skådespelet Läkaren. Han sjöng vid detta j tillfälle åter der Wanderer,, som mottogs med stormande bifall och till följd af enhällig önskan måste gifvas da capo. —u— I Tonietta, romantiskt lustspel i 4 akter, af H. Hertz; uppfördt på Djurgårdsteatern. I En engelsk familj, bestående af bror, syster och sväg-rska, med tjenstfolk, uppehåller sig i. Aibano och har der hyrt eller köpt en villa. Det är icke engelsmän af den sorten som den resande möter flocktals på alla ångbåtar, i alla! boteller, vid alla badställen 0. s. v., och som man är van att se uppträda i kontinentens ko-! medier eller romaner såsom verkets komiska beståndsdel — mer eller mindre besynnerliga,!. egoistiska, barocka, burleska personligheter. Det är sällsynta gäster, medlemmar af den äkta engelska gentry eller nobility, hvars skarpa kanter en hög och allmän: bildning affilat. Familjen är så rik, att då den skall betala de italienska röfrarne 20,000 scudi i lösepenning! för en af sina medlemmar, enda bekymret är! huru summan skall fås i guld, eftersom man blott är försedd med bankonoter. Med tillbjelp af en sådan -undantagsställning i lifvet; kunna dessa menniskor se och taga det med! mera lugn och kärlek än de flesta andra dödliga: hela jorden är deras hem; der det är vackert, hvila de så länge behaget är friskt, och draga vidare innan tröttheten kommer; der de finna en blomma, , hägna och vårda de2 den, innan de plocka den; der de tycka att ödet försummat något, träda de i Försynens ställe och upprätta hvad som brister. Detta sköna lif är något värdt, men de använda ingen ängslig försigtighet för sina personer; sir Wil liam är icke rädd att dagen om gå på jagt med traktens campagnoler, mistress Emmelina vill rida den ystraste och vildaste hästen: de äro aristokrater, och den sanna aristokratien består. i att hafva sjelfkänsla, mod. Denna fami!j har tagit till sig en albanerflicka, Tonietta. Fiickungen hade ådragit sig de ädla fremiingarnes uppmärksamhet, då hon stirrade på dem såsom varelser af högre art. En dag varnade Tonietta lady Algernons kusk från att köra vidare, emedan vägen skulle vara osäker, och då hennes ord sedan sannades blef den intressanta varelsen upptagen iladyns hus. Vid, den tid framställningen börjar har sir William blifvit förälskad i Tonietta. Det är en kärlek, hvari det poetiska välbehaget synes ha mesta delen; såsom kännare af det sköna, originella ch karakteristiska betraktar och värderar sir William Toniettas skiftande väsende, en tillvaro af religiositet, svärmeri, passion och grubbel; såsom engelsman älskar han det ovanliga; såsom den rike, oafhängige mannen kan han följa sina böjelser; såsom sann aristokrat vill han gifta sig med den flicka, som behagar honom. Med engelsk-lugn värdigbet och med den spirituelle epikureens motvilja för alla lidelsefulla scener undviker han att göra Tonietta en muntlig kärleksförklaring; men en gång, då han är i Rom, skickar han henne en vacker present och ett bref, hvari ban med bjertliga ord söger att, han älskar henne. Sir William har glömt att Tonietta icke kan läsa skrifvet; det är eh i ögonen fallande glömska, men den vackra verkan deraf är icke mindre i ögonen fallande. Tonietta har kanske hittills blott sett upp till honom som till: en af de utvalda, i alla fall har hön icke medvetet älskat honom; nu tända hans kärleksord eld — men huru erfar hon dem? Hon låter munken, Fra Severino, läsa brefvet, och kämpar qvi. hans passionerade, längtansfulla nyfikenhet med jungfryns blyghet, med Iden instinktmessiga känslan af att sådana ord läro bestämda att sägas och höras utan vittnen Hon rycker brefvet ur munkens hand och säger: så står der inte! — liksom hon skulle ha nekat, om någon hade lyssnat på ett samtal af dylikt innehåll mellan sir Willizm och henne; loch ändå måste hon åter lemna det dyrbara jbrefvet till den tjocke, prosaiske munken, och så håller. hon på att bli ursinnig öfver den kalla, likgiltiga ton, hvarmed han sitter och läser sådana ord... Stackars Tonietta, är det len bild af din framtidy atti den stund, då anIdra qvinnor ha vid sin sida den, hvars plats är der, befinner du dig ensam och oförstådd bland dåsiga menniskor? Skall din upphöjde lälskare ej heller framdeles hängifva sig åt dig mer än han gör det i detta ögonblick, skall han taga dig i sin ego och betrakta alla dina Isjälsrörelser med poetens, konstnärens kärlek? t— I ensamheten öfverleninar hon sig på nytt 1tjåt sina drömmar, hon tänker sig att han sjell hade varit tillstädes och sjelf sagt alla desse ord, så skulle hon ha utbrustit: ja, jag äl skar dig!... Nej, hon skulle ingenting ha sagt hon skulle icke ha gifvit honom det svar han önskar, hon, den arma flickan, är ingen brud för honom. Huru länge hon stannar i detta (beslut är icke godt att säga; redan vid berätt t Id t