Aftonbladet – 1 juli 1850, sida 2

VIBL IUI GLL GULUBA DIB TM 115 TCTCBTI LUB UPPpUat RSeL Ule Fullkomligt erkännande rättvisan deraf att sjuklige ålderstigne och af verklige olyckor träffade personer lemnas frihet att genom arbete, på hvad ärligt sätt som helst, sig försörja, utan att de handtverks-borgerskapet genom äldre författniogar medgifne frioch rättigheter må derföre ligga i vägen, måste vi likväl beklaga att de, hvilka äga andra medel till försörjniog, jemväl kunna erhålla tillåtelse att, utan mästerskaps vinnande och. utan deltagande i borgerliga utskylder, utöfva handtverk, Följden häraf måste blifva att handtverksmästarens ställning mer: och mer försämras, då arbetstillfällena minskas, men utskylderna, långt ifrån att minskas, nästan årligen ökas, hvilket de ännu mera måste göra då flera af dessa så kallade försörjningsmän. efter några års förlopp, enär de sakna arbete för egen räkning och icke vilja underkasta sig det nödvändiga, eburu lindriga tvånget hos mästaren, otviaktigt fvelmed hustru och barn falla fattigvården till last. Att, i öfverensstämmelse med tidens och upplysningens fordringar, undanrödja hindren för hvarje medborgares användande åt det yrke eller den handtering, genom hvilken han kan bereda sig och de sina en tarflig utkomst, är visserligen ett värdigt föremål för regeringens uppmärksamhet; men derföre torde ej den ordningsfulla byggnad, som under seklers lopp bidragit till fosterlandets stöd och trefnad, hel och hållen böra nedrifvas, eller, med andra ord, de vilkor för yrkens och näringars bedrifvande, som i ett väl organiseradt samhälle aldrig kunna saknas, nästan. alldeles undanrödjas. Om de af förut gällande prohibitiva författningar gynnade samhällsklasserna, framför medborgare i allmänhet, kunnat anses i besittning af uteslutande rättigheter. till vissa handteringars bedrifvande, voro dessa förmåner, om de under sednare tider så kunnät benämnes, mera än tillräckligt samhället återgäldade genom de mångfaldiga onera, såsom båtsmanshåll, underhåll af publike hus, städernas embetsmäns äflönande, riksdagsmanna-arfvode, reservskjuts utgörande-m. m., hvilka ännu trycka handtverksborgerskapet, fastån de omnämnda uteslutande rättigheterna alldeles försvunnit. Borgerskapets nog allmänna klagan håröfver synes i sanning ej vara obefogad. Det skulle måhända kunna sägas, att det står mästaren fritt, om han finner sådant för sig förmånligare, ått uppsäga burskap och utöfva sitt handtverk såsom försörjningsmedel, men huruvida detta skulle gognpa städerna och det allmännpa, torde vara lika lätt att iose, som att det ingalunda skulle bidraga till handtverksborgerskapets välmåga, arbetsskicklighetens utveckling och böjelsen hos föräldrar att låta deras barn egna sig åt de närande yrkena, sedan ordning, välmåga och förtroende derifrån försvunnit. Vi vilja icke betaga den olycklige, i lekamligt eller andligt afseende vanlottade, någon laglig utväg till försörjning, enär sjelfva religionen fordrar denna uppoffriog af egen fördel för mnödställda medmenpiskors väl; vi vilja icke heller förneka qvinnany, för hvilken det alltid är svårare att på egen hand förvärfva sin bergning, den henne medgifoa försörjningsfribet, men vi våga underdånigst uttala den förmodan, att den friske arbetsföre mannen bör, i mån af de rättigheter och förmåner, hvaraf han önskar komma i åtnjutande, jemväl åläggas motsvarande skyldigheter, så att ej den ene hanädtverkaren, för blotta namnet mästare, och derföre att han söker vinna all möjlig förkofran i sitt yrke, må åläggas utskylder för den mindre omtänksamme försörjningskarlen, hvilken, seende blott på-sin egen största möjliga fördel för dagen, åsidosätter förvärfvandet af de insigter, den erfarenhet och den mognad, som 0otvifvelaktigt erfordras för ett gagneligt och sjelfständigt utöfvande at hvarje borgerligt yrke. Den af Rikets Ständer vid 1809 och 1810 årens! riksdag uttalade grundsats, att idkande af all bor-? gerlig näriog emot åtagande af deremot svarande 0 borgerlig tunga borde blifva en rättighet för alla!b medborgare-klasser, har i lagstiftningen redan vunnit I sin tillämpning, och borgareståndet har redan vidl 1812 års riksdag, uti aflåten underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, uttalat den mening att personers I fallenhet, skicklighet och flit mera än åldern vorelg en rigtig grund för bestämmande af lärotid och enjt vi Nn hb m sh äl tj g h då ti fö bi je ål ri se al g sö vi så v n n (E ti fö li b åt r h Sö (0 v g fö k si h te ol el h d la ir 0 g nn el fc så fc si n 3 I n S n ji e d h i P s d ä LJ säker borgen: för framsteg i yrket. Vi gilla dessa af Ö Borgareståndet uttalade grundsatser och önska att de äfven under närvarande förhållanden måtte tilllämpas .på alla, som egna sig åt näringarne och hvilka icke sakna förmåga att genomgå de grader och prof, hvilka staten med skäl synes kunna fordra af den sjelfständige handtverkaren, lika så väl som af dem, hvilka vilja idka något annat yrke, hvars ändamålsenliga utöfvande bidrager till hela sambällets nytta, men hvilket, illa utöfvadt, skadar så väl den enskilda som det allmänna. Borgareståndet har vidare under 1815 års riksdag yttrat: att vid landtmanna-näringarne i vårt land ännu icke fiones så stort öfverflöd af arbetare, att någon enda individ torde kunna nämnas, hvilken blifvit näringslös derföre, att han, såsom obehörig till idkande af borgerliga yrken, derifrån blifvit tillbakavisad, hvaremot klagan öfver bristande händer vid jordbruket ofta försports. Då nu dessutom handtverkerier å landet, visserli-, Igen till stort förfång för städerna, få fritt och obehindradt utöfvas: då hvarje till myndighetsålder kommen svensk man, som visat prof på erforderlig skickligbet i något yrke, är berättigad att såväl i stad isom på landet hålla handtverksverkstad: då qvinnor äga oinskränkt rättighet att utöfva handtverk såsom försörjnivgsmedel: då enahanda frihet medgifves verkligt behöfvande i allmänhet; är det för Bandtverksborgerskapets deputerade icke uppevbart, hvilka fördelar som kunna tillskyndas det allmänna genom en ännu vidare utsträckt näringsfribet, utan befara vi snarare deraf, i likhet med borgareståndet vid 1815 års riksdag, en upplösning af borgerskapet såsom integrerande del af rikets närvarande, af grundlagarne fastställde representation och ett slutligt un: danrödjande af alla de föreskrifter, hvilka, till ba stämmande af borgerskapets plats i samhället och den grund, hvarefter detsamma utgör sina betydliga kronooch stadsätskylder, blifvit af Sveriges framfarne regenter, med de öfriga ståndens odelade bifall, utfärdade. ; Borgareståndets ledamöter förvärfva sina, ej afundsvärda rättigheter med arbete och möda från deras första ungdomstid, och sedan dessa rättigheter äro ernådde, måste dock deras innehafvares framtida utkomst grunda sig på en stadig omtanka, flit och I redbarhet. Borgerskapet erlägger för dessa rättigheter icke obetydliga utskylder till stad och stat; och, tryggt i medvetandet af uppfyllda Pligter, kan borgerskapet yttra att det aldrig eftergifvit något af medstånden i nit och uppoffring, då i stunder af lallmän våda rikets behof påkallat redliga medborgares bjelp och understöd, hvarförutan borgerskapet. Isedan äldre tider, kunnat glädja s:g åt en mängd I kostbara inrättningar till allmän nytta, hvilka genom förfäders sparsamhet och omtanka blifvit grunda v h s 1 C pv t 1 D I I OK RR ER PN JA ER NL RR llagde och ännu oafbrutet underhållas och förnyss.: II Vi bafva trott oss böra i underdånigbet åberopa hvad rikets borgarestånd vid 4815, års riksdag sålunda anfört, förvissade att borgerskapet, icke minIdre än andra samhällsklasser, kan boppas på en huld och faderlig regerings omvårdnad och skydd, så att I hamdintork oh hes, ÖR RR a KR eRlina TUNDA han äre le