Aftonbladet – 26 juni 1850, sida 2

om genremålningarne. Hvem som helst tycer sig vara behörig domare derom, utan äfentyr att misstaga sig genom bristande håg.omst af urbilden — såsom vid granskningen f ett porträtt, eller genom någon lätt ursäktig saknad af detaljkännedom — såsom vid fråan om blomstermålningar, stillebens-stycken, ler de flyktiga och stundom sällsynta ljusffekter, som så ofta bestämma halten af en andskapstafla. — Plastiska arbeten locka icke edan på afstånd, genom färgskimret, till närnare betraktande; man kan ursäkta sig derned att icke Bafva granskat dem så noga; och letta är ännu mera händelsen med arkitekturitningar i egentlig mening. Men att icke ialfva sett och bedömt en märkvärdig genrenålning, vore oförlåtligt. När genremålaren tergifver handlingar, personer och ting ur ivardagslifvet, eller i skenbar frändskap derned, tycks han utmana hvar och en, att be;ripa och bedöma stt verk. Man ser ock en sådan konstnärs skapelser ständigt omringade af en skara kännare, rika på meddelanden och itrop öfver det beundransvärda eller förfelade. Ville man vid den nu pågående expositionen söka vedermälen af denna iakttagelse, så kunde man finna dem i grannskapet af br Scholanders irbeten. Den täta åskådareströmmen hastar förbi dessa taflor på papper inom glas och ram, som sakna fernissans glans och dem titlarne i katalogen dessutom angifva blott såsom arkitekturritningar, af akademiens professor för byggnadskonsten. Mindre flockar stadna likväl jvar, granska och sluta vanligen med att prisa mästaren. För den, som möjligen kan vara främmande för hr Scholanders konstnärskap, är ett tillfälle till den intressanta bekantskapen beredt genom deras sammanställning på en plats (2:dra afdelningen), så vidt bekantskapen är möjlig genom betraktandet af endast 9 bland hans mångfaldiga produkter af likartadt slag. Men om detta kan vara förmånligt för öfversigten, och icke skulle kunnat vinnas om dessa arbeten hade blifvit utförda i stort och fördelade på flera håll,: så kan åskådaren svårligen undertrycka sin ledsnad öfver att konstnären saknar tid eller tillfälle till behandling af sina genremålningar såsom sådana, ty detta äro de egentligen, och arkitekturen ingår i dem mera såsom bisak än hufvudsak. De kunna till och med göra anspråk på värdigheten af historiemålningar, derigenom att de här afbildade verkliga lokalerna stundom lifvas af sådana handlingar, som tillhöra historien, eller åtminstone kunna förutsättas tillhöra den; och ser man på behandlingssättet, så rättfärdiga de detta anspråk vida mer, än mången i grunden obetydlig, men formligen titulerad historietafla. Hvilka dyrbara konstverk, af historiskt slag, skulle man ej skåda framför sig, om scenen från staden Wisbys förstöring vid början af 1500:talet (JM 22) eller den vid södra portalen af Upsala domkyrka, (JV 21), eller i vestibulen till f. d. Tegelska, nu mera Schulzenbeimska huset på Blasieholmen (JM 28), hade af hr Scholander blifvit utförda i olja, eller — om han möjligen saknar vana vid oljemålningens tekniska handgrepp — i det alldeles nya slags oförgängliga fresco, som Fuchs i Mänchen uppfunnit och Kaulbars med så beundrad framgång begynt använda till sina konstverk, och hvilken behandlas lika enkelt som en genremålning, men med ännu mera frihet att ändra och förbättra, än vid den! Ingenting synes varit lättare, än att till historiska personer förvandla dessa så konstmessigt tecknade och målade figurer — denne i burgundisk drägt klädde riddare, som med en så ledig oeh artig rörelse beledsagar den eleganta damen genom vestibulen i Tegelska huset, och de två andra som gå förut. En dylik historisk sanning skulle likaså kunnat förlänas åt den ståtliga katolska processionen in i Upsala domkyrka, och åskådarne deraf; och ännu mer åt det stora bataljstycket i Wisby. Såsom genremålning högst intagande skulle man deremot få anledning att beskåda det yppiga upp: trädet i balkongfönstret (JV 253), der den öster: ländska arkitekturen på Sicilien lifvas af et älskande par, som klingar och dricker tvemänning. Och hvilket särskildt företräde i de vackra lokaliteternas trohet skulle dessa mil ningar ej vinna genom konstnärens, med sär skild sakkunskap, på ort och ställe uppfattade efterbildningar af de arkitektoniska detaljern: och ornamenterha! Den önskan, som ref. hä tagit sig den friheten att framställa, är så lång ifrån uteslutande hans egen, att han knappas träffat en enda uppmärksam beskådare af her Scholanders konstverk, som ej oföranledt hört dela den. (Forts. följer.) : NORGE. . Mad anlednino af H KK HH. Kronprinsen: