Aftonbladet – 26 juni 1850, sida 2

— Redaktionen har blifvit anmodad meddela öljande: Uti Wermländska Correspondenten J4 24, för den 5 Juni detta år, finnes en artikel angående Filiptads reformsällskap, som måhända påkallar några rd till svar. Artikelns försåtliga tendens röjer tydigen dess urspruvg ur det konservativa lägret, hvarfrån så många försök gjorts att kasta skugga på eformsällskaperne. Den insinuerar nemligen att Filipstads reformsällskap skulle vara omgifvet af en ådan hemlighetsslöja, att insändaren icke genom de rägnaste efterforskningar lyckats uspana ledamöernes namn och hemvist. Artikeln är underteckrad Vänner af sanning, men bokstafven O är tydigen uteglömd framför sista ordet af denna signaur, ty en komplett osanniog är det att ringaste rmlighet omgifver detta säliskap. Dess sammanräden, kungjorda i provinsens tidningar, hållas för ;ppna dörrar; hvarje välfrejdad svensk man, som lelar sällskapets åsigter, är enligt de tryckta stadsarne. välkommen inom dess krets, och om vännerne hänvändt sig till någon af bestyrelsens ledamöter, kunde vettgirigheten lätt blifvit tillfredsställd vid genomläsning af förteckningen på sällskapets medlemmar. Hvad serskildt angår sällskapets sammänkomst den 2 Jau., då ombud utsågs för Örebromötet, och dår väanerne, anse som ett sannolikt ;aktum, att åminstone några, om än högst få personer, varit närvarande, så är det ett verkligt faktum, att ledamöterne vid tillfället voro nära fyratio. Flere voro dock vid den utsatta tiden, kl. 5 e. m., lillstädes, men sammanträdet hade för dagen råkat i kollision med en sockenstämma, uti hvilken en del reformvänaer, ibland dem fyra af bestyrelsens ledamöter, nödvändigt borde deltaga. Emot all förväntan slutade ej denna stämma förr än klockan nära 8 på afton, cch åtskillige reformsällskapets ledamöter ifrån landet kunde icke vänta dessa tre timmar. Af artikeln visar det sig i öfrigt, huru ytterst angelägne några af dem äro, som före den 48 April 1849 kallade sig reformvänner, att numera icke räknas ibland dessa. Det lofliga ändamålet synes dock endast vinnas derigenom, att minoriteten, tika med förlidet år, i Sveriges officiella Statstidning och en mängd andra tidningar, låter införa sina namp. Åtgärden kunde sedan hvarje år förnyas, och till yttermera visso i häradets kyrkor kunögöras t. ex. i Maj månad, vid samma tid som vitesförbuden emot ohägnad. Äfven utom så genomgripande mått och steg torde likväl hufvudmännen för fjolårets reservanter vara temligen förvissade; att allmänheten icke anser dem uti någon mening liberala. Uti slutmeningen af den insända artikeln söka vännerne genom en fifög ordställning inbilla allmänheten, att deras och den i orten rådande opinionen är densamma. För att bemöta detta inkast, torde det factum vara nog, att ögonblicket efter den stora reträtten i April månad förlidet år, då reservanterne, aftroppade för att fira det hvilande förslaget, reformsällskapet icke befanns hafva förlorat fullt en femtedel ef sin styrka, samt att ingen ledamot, tyst eller högljudt sedan denna tid trädt ur detsamma, men väl nya ledamöter tillkommit. Ibland hufvudmotiverne för valsättet, enligt hvilande representationsförslaget, äro som man vet förmögenheten och den högre bildningen. Det kan ej eller bestridas, att största förmögenheten i vår casus hvilar hos reservanterne, och att de till följe häraf äro de i orten rådande, men huruvida bildningen — den sanna bildningen, med: hvilken fosterlandskärleken gern går hand i hand — befinner sig i omvändt förhållande till majoriteten, det lärer ännu få anses oafgjordt. Ledamot af Filipstads reformsällskap.