Aftonbladet – 22 juni 1850, sida 2

j utan stallets statsmyndighets särskilda tillstånd, alltså ej efter predikanternes eget bebag eller på anfordran af missionen. Hvad vill då sällskapet med denna sin paragraf? Antingen åsyftar det ingenting, eller vill det att regeringen, med upphäfvande af de gamla, skall stifta en ny författning. Vi hafva icke här citerat 1781 års kungörelse om Religionsfriheten för annan händelse, än den, att missionen skulle finnas benägen tillstå sig utgöra ett sällskap af en bekännelse, i åtskilligt afvikande från den i riket antagna lutherskt-evangeliska, alltså vara af en fremmande r:ligion,. Detta angår, som man ser, en af de tvenne frågor vi straxt i början af dessa artiklar framställde, nemligen huruvida missionssällskapet önskar och åsyftar förändring af sjelfva vår närvarande statskyrka. Ar det så, så har sällskapet naturligtvis för egen räkning en religion, som är fremmandep för Sveriges. Då gåller 1781 års kungörelse emot detsamma. Då är för sällskapet, såsom vi nyss sågo, alldeles alklippt rättigheten att sända inre missionärer, likasom att ens hafva några sådane för annat än blott sina egna trosförrandter. Detär äfven foörmligt förbjudet att utvidga sin församlingskrets, eller göra proselyter. Alla den nuvarande kyrkans medlemmår äro vid vite nekade att afhöra sällskapets predikanter. Ofverstårhållaren, främst af alla, anbefalles att bålla hand öfver förbudet. — I Hvartill reduceras, i denna händelse, läsarepartiet och hela missionen? Dels till att blott och bart nödgas predika för sig sjelf, utan tillskotts vinnande al andre; dels till att icke en gång få göra detta, hvarken i kyrka (derest den icke, såsom fremmande religion, skaffar: sig en alldeles egen sådan, dit ingen annan menniska utan böter får gå), ej heiler i annat offentligt rum (ej i de la Croix lokal, ej i Kirsteinska huset, ej på Claes på Hörnet, ej i Frimureriet på Riddarholmen, ej i någon af börssalarne, ej. . .). Alla dessa pu gällande, inskränkande och hinderiiga författningar kunna utan tvifvel upphäfvas; och vi skola visserligen icke blifva de Isiste att, för vår ringa del, vara med om hvarje Igod förändring på religionsområdet, men likI väl med vissa vilkor för utförandet, dem vi lanse oumgängliga. I Det första vilkoret är, att — vare sig fråIgan angår en förändring af statskyrkan sjelf i Idet hela, eller blott af vissa formationer derinom — saken försiggår konstitutionellt, d. v. Is. att icke regeringen ensam, utan i samråd I med folket (genom dess representänter, ständerna) verkställer förändringen. Denna anI märkning synes visserligen öfverflödig. Men när man ser försök göras, såsom nu, att förI må regeringen till ett annat bandlingssätt, så Ikan en protest deremot förtjena inläggas. Det andra vilkoret är, att om ett sällskap skall upphöjas till statsmyndighetr, så måste det i och med detsamma sättas under statskonltrol. Detta står i nära sammanhang med hvad Tvi alltigenom yttrat. Vi äro förklarade vänner af religionsfriheten. Tages denna i fulländad utsträckning, så utgör intet parti, ingen sekt Istatsmyndighet, enär den icke gen m sina stadgar eller tjenande organer eger att hindra, eller på annan väg än öfvertygelsens (så!edes icke genom yttre d. v. s. statsmakt), undertrycka en annan. Då existerar icke statskyrka; och då har staten ej att utöfva kontrollerna. Saken kontrolleras i: det fallet på inre väg, genom det allmänna tänkesättet, menniIskors ömsesidiga utbyte af tankar och den religiösa bildningens stigande på samma sätt som Tall annan, d. v. s. genom anden Ett konventikelplakat af 1726, en religionsfribesstadga af 11781, ett 17531-års nådiga cirkulär, en 1762års författning, m. m. m..m, äro då icke alls vidare att tala om; De blifva antiqviteTter, tillböriga rikets historiska museum. ! Men... der äro vi icke. I Vill missionssällskapet föra oss dit? Vi kunna I icke så noga veta. Likväl synes det mindre troligt, dels vid minnet af missionsvännen d:r ) Wieselgrens äldre skrifter (t. ex. Har Sverige i Statsreligion?), dels af de temligen kända poHlitiska och religiösa tänkesätten hos åtskillige Ibland missionens motörer. Vare härmed huru som helst, så säga vi, att så länge och så vida statsmyndighet i ett fall I finnes till, kontrollerad i och för de yttre tilldragelserna och methoderna i ikyrkoväsendet, så måste icke en annan statsmyndighet få upp: , sättas utan analoga kontroller. ,) Såsom privaimän kan missionsfolket, likt alla ; andra (prester eller icke-prester), medelst ytI trade tankar i tal, skritt och tryck, inom den tlgifna laglighetens område: arbeta den. religiösa förbättringen i händerna: Och derpå erfor. dras ingen vidare kontroll, ej heller någon vi,) dare kongl. sanktion. På det sättet kunna vi flgerna tilistå, att också vi i vår ringa mån sökt e verka för en god sak. Men skulle Vi väl vilja, att det slags tänkesätt, vi helst hyllade, blefve rlen yttre myndighet? gjordes till en statsI makt? Visst icke. Men, om så blefve, skulle Vi önska det oköntrolleradt från statens sida? Lika litet. Man torde således erkänna, att vi icke vilja statuera mot eller för andre annat, än hvad a!som finge gälla oss sjelfve. Och hvad missionssällskapet vidkommer, för -Jhvars medlemmar vi bysa ganska stor personlig aktning, skulle vi helt anspråkslöst vilja föreslå, att antingen det vill reformera Sveriges religion i det hela, eller endast reformera Ikyrkans nuvarande tjenare, (se våra tvenne första frågor), det i begge fallen först och främst ,Igjorde allmänheten genom tillräckliga och tyd-lliga skrifter bekant med beskaffenhenheten af k förändringen, samt, för det andra, härmed vände -Isig till ständerna, eller till regeringen med beIgäran om proposition till ständerna, i den storå PB frågan. —-X22 02 (Införes på begäran.) I anledning af referatet i gårdagens Afton. 2 s