Aftonbladet – 20 juni 1850, sida 3

Äfven Marie hade funnit en värdig plats inom huse Jär var boa som vän och hjelpte Wanda med små be tyr, vid hvilka grefvinnan icke var van. Icke desto mir lre gjorde Wanda sig småningom temligen hemmastad hushållsbestyren, hvilka hon förut i anseende till si nöga rang hade försummat. Ofta träffade Dörner sin hu tru fördjupad i hushållsfunderingar eller ifrigt sysselsat ned kokboken, der hon studerade på någon enkel rät! Ett leende fr.n Dörner var nog tacksägelse för hvarje offe om hon gjort för hans skull. : Så lefde dessa tre innerligt förenade. I huset fann varken herre eller tjenarinna. Marie och grefvinnan stod vär lika högt. Sådant kom alldeles af sig sjelf. En afton sutto de åter på en terrass i trädgården. So en nedgick glödande i vestern. Rosenröda skyar sväfvad vå himmelen, förebådande en skön dag. Barnen lekte oc ;prungo mellan blomstersängarne, som utandades sin ljuf vaste doft. Dagens hetta och arbete var förbi. En still rid var utbredd öfver himmel och jord. Dörner oc Wanda läto sina blickar sväfva öfver den tjusande nejde ned sina välsignade sädesfält, som gingo i vågor, öfver d ned vinrankor bekransade kullarne ända bort till de blå ergen i det aflägsna fjerran, på hvilkas spetsar den glim ande aftonrodnaden låg såsom offerflamman på ett altare aDet blir ett välsignadt åra,sade Dörner för sig sjelf Naturen är menniskan evigt trogen, svarade Wanda Huru stilla, huru fredligt är icke allt bär omkring oss Iuru lycklig känner jag mig icke i denna ensamhet., ,Saknar du ingen ting? j Nej, i dig är min förnöjelse, hela mitt väsende.s Marie, som satt nära de begge lyckliga, suckade djupt En fattig, en fattigl utropade barnen plötsligt cc! mringade en man, .som utmattsd nedsjunkit vid ingånge) ill trädgården.