Aftonbladet – 13 juni 1850, sida 4

lägga ut något för mycket, och den lilla, bastanta figure förlorade mycket af den skönhet, som ingen i salong kunde bestrida henne. Äfven den elastiska ungdomsfrisl heten hade för längesedan försvunnit, och om äfven gen rälskan väl förstod att sköta sin Isabellfärgade engländar så fattades henne dock det fina muskelspel, som Wanda hvarje rörelse utvecklade. Den nonchalance, som var ge neralskan naturlig, då hon satt i sin fåtölj, syntes till hä affekterad och dolde illa den fruktan, som hvarje ovanli rörelse af djuret hos henne uppväckte. Tåget satte sig i rörelse från generalskans boning oc tog vägen åt yttre promenaden. Under vägen förökad det genom en ny kavaljer, den s. k. borgargrefven, såso han sjelf kallade sig efter revolutionen. Denna titel bi tecknade tillräckligt den ställning, som han intagit i Bre: lau. Mera bildad och klok än mängden af hans stånd bröder, hade han efter revolutionen närmat sig till bo; garståndet utan att öfvergifva sin börds fördomar. Und ett humant yttre dolde han sina gamla åsigter, och d inflytande, som han tillvunnit sig bland de förmögnar begagnades med skicklighet. Dessa tjenade omedvetet har planer och oaktadt alla liberala fraser, hvarmed han wi passande tillfälle skickligt förstod att slösa i umgängt med sådana personer, förblef han i själ och bjerta de gamle aristokraten. Han beqvämade sig till skenbara koi cessioner och gaf efter för tidsandans liberala:rigtnin icke af inre öfvertygelse och intresse förfråmåtskridande utan i följd af nödvändighetens kraf. Outtröttlig, verksan och såsom vi anmärkt, icke utan talang och skicklighe hade det lyckats honoin att förvärfva sig betydande ar hang bland den välmående delen af boörgerskapet. Ha bildade en mellanlänky en medlare mellan det borgerlig och det adliga partiet, som i Breslau förenade stodo fiendi ligt mot demokratien: Titeln borgargrefve var betecknande för hans ställnir och verksamhet. Han gaf sin häst sporrarne och red tätt invid de sköna grefvinnan, hvilken tycktes intressera honom. Borga grefven var enkling, hade en hög och ståtlig figur, cch v: endast vanställd af ett spasmodiskt ryckande, som då oc då visade sig i ansigtsmusklerna. Min fröken,, sade han till Wanda, ni har komm hit under en mindre behaglig årstid. November mina gifver oss redan storm i himmel och på jord.s ag älskar icke det liflösa lugnet; icke heller är js rädd.: