Aftonbladet – 13 juni 1850, sida 3

VU SBJIÄLTe TU Satan Ga Iptl di fate UC ITLYCIERHULS pligter hoppas jag icke skall kunna dömas skadlig, förargelseväckande eller oroande för församlingen, för samhället, för fåderneslandet eller för Herrans Snorda. I afeeende på den villfarelse i läran, hvilken tillvites mig, utbeder jag mig att få underställa Eders Kongl. Maj:t följande: (Det är naturligtvis icke såsom en rättskunnig i den verldsliga lagen, som jag inför Eders Moaj:ts tbron framträder. Det är endast såsom cen enfaldig, om sin själs salighet engelägen och efter den gudomliga sannirgen ifrigt sökande kristen, jeg vänder mig till den svenska kyrkans bögste styresman på jorden. dess konung. i förhoppning om ett konurvgsligt cch högvälvilligt bedömsnde af min sak och min ställning.) En villfarande lära förutsätter en riktig, hvarifrån der afviker, och i detta fallet upplyser 3 8 4 köp. Missgerningsbalken: att med den rätta afses, såsom orden lyda, vår rätta evangeliska lära,. Begreppet af ordet lära torde dock vara svårt stt med bestämdhet utmärka till dess fullständiga omfing. Dermed kan icke förstås någon viss tydnirg af hvarje serskildt språk i Skriften. Hvar finnes dock bestämdt bvilka af Skriftens ord få öfverlemnas åt den egna pröfningen, ech hvilka som derifrån äro undantegna? Den evangeliska läran torde således endast kunna omfat:a ett visst begrepp om salighetens gruad och medel, och i dessa hänseenden är ju min bekännelse fullkomligt enlig med Lutherska kyrkans. Den Lutberska kyrkan bekänner i erlighet med Nya Testamentet: att ingen annan grund till saligheten fianes, utan Jesus Christus. Jag vill icie eller veta någon annan grund än Jesum Christum och honom korsfästan, till min salighet. Med hänseende till huru menniskan verder rättfärdig inför Gud, är min tro och bekännelse likaledes fullkomligt öfverensstämmande med Lutherska kyrkans symboliska böcker. Aven med hänseende till nådemedlen tror och håller jag i öfverensstämmelse med Lutherska kyrken, att da äro: Guds ord, Döpelsen och Herrans Nattvard,. I femte artikeln Augsburgiska Bekännelsen heter det: Att vi denca tro måtte bekomma (den saliggörarde) är predikoembetet insticktadt, genom hvilket evangelium förkunnas och sekr:menterna utdelas. Ty genom ordet och sakramenterna, såsom genom instrument och mede!, gifves den Hel. Ande, som tron verkar, hvarest och när Gudi synes, uti dem, som höra evangelium, nemligen att Gud icke för vår förtjenst, utan för Christi förskyllan skull, gör dem rättfärdiga, som tro gig för Christi skull varda tagne till nåde,. I trettonde artikeln heter det: Om sskramentsens nytto och gagn varder lärdt, stt sakramenten äro sticktede, och icke ailenast derföre, stt de skola vara kännemärker, med bvilka ds kristtrosna utvärtes ifrån andra merniskor kunza varda kände, utsan de skola vara tecken och vittne, om Guds vilja emot oss och förordnade tiil att uppväcka och stärka tron, uti dem, som sakramenten bruka. Derföre skola sakramenten således varda brukade, att tron der är tillstädes, som tro skall Guds löften, som gerom sakramenten blifva tillbudne och pför ögonen ställden. Detta innefattar fullkomligt rin bekännelse om nådemed!en, at: nemligen Guds ande verkar den saHiggörande tron hos och uti dem, som höra och anInamma Christi evangelium; samt att det kristliga Icopet och Herrans Nattvard skola af de kristna brukas, både såsom kännemärken, hvarmed de skilja sig frin verlden, samt ock till att uppväcka och stärka tron, som förutsätter att den måste fianas hos och uti dem, som sakramenten bruka. Jag nödgas alltså högtidligen bestrida, och uppiepsr cet ånyo, att jag härmedelst på det bestämdaste bestrider: att min lära är sådan, som skulle den ef legen kunna utmärkas såsom villfarande. I fråga om utspridandet af en villfarande bekännelse, får jag underdånigast anföra, att då jag icke från början blifvit behandlad på det sätt, som svenska kyrkolagen i Korgl. Maj:ts stadga och påbud af den 20 Mars 1735, 4 föreskrifver, och jag således icke pjutit den förmån, som dock tillkomrser ea hvar af Eders Kongl. Möj:ts svenska undersiter, nemligen att af pastor och komminister vid den församling, till hvilken jzg hörer, med sektmodighet, ömhet och försigtighet blifva undervisad, samt med Guds heliga ord öfverbevisad om att vara i villfarelse stadd. (Jag anser för ett stort lidande, att hafva blifvit beröfvad den sagtmodiga och kärleksrika ledning, med hvilken en christelig kyrka, och framför allt den svenska kyrkan afser att befrämja sanningens sak och Guds rikes framgång.) Jag bönfaller således hos Eders Kongl. Maj:t att mig ou måtte förunnas denna förmon, att af ett vördadt och upplyst presterskap blifva medelst Guds ord öfverbevissd om min bekännrelses villa. Och kan jeg i underdånighet försäkra Eders Kongl. Moj:t att jag då, emedan senningen är det jag främst älskar och söker, genast, icke allenast sjelf vill omfatta hvad jeg lärt att inse såsom hittills för mig nytt och obekant uti den Lutherska kyrkan; utan äfven med Guds nåd och genom hans ord, söka liksledes öfvertyga dem, som nu dela mira åsigier och som skänkt mig sitt förtroende om samma sanning. Så länge jag icke blifvit öfverbevisad att vara på villoväg skulle jag ju vara en beklagansvärd bycklere, om jag blott i det yttre bekände hvad jag icke i hjerta och öfvertygelse gillade. Hvad jag tror och håller i min christendom, är från djup bjerteöfvertygelse, och emeden jag tror, derföre talar jag ock. Jag har meddelat andra hvad jag sjelf tror och bekänner, ehuru det varit långt ifrån mig att vilja öfvertala, att tubba eller locka någon. Men det tillhör väl hvarje tänkande menniska att vilja meddela sina tankar, att jemföra sin öfvertygelse med andres. Med lagens stränga ord om utspridandet af villfarande och förargelseväckande lärosatser, bör väl förstås sådana försök att göra falska lärosatser gällande, att deraf uppkommer tvedrägt, buller eller oroligheter inom kyrkan. Dessutom måste dessa lagens ord anses närmare förklarade och bestämda genom grundlagens uttryck i 46 S regeringsformen, som just gör det till konungens höga cch konupgsliga rätt och pligt att skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, såvidt han derigenom icke störer sambälletslugn, eller allmän förärgelse dstadkommer. Såvida icke sådana olägenbeter uppkommes, kan således det öppenhjertiga meddelandet åt förtrogna vänner, af tankar och meningar i religionen, icke kallas ett utspridande i den mening, hvarunder det uti lagens förbud begripes. Iogen bevisning har i målet förekommit, att pågot slags förargelse genom mig åstadkommits, än mindre att mitt leverne ledt till någon allmän förargelse, och alldra minst at samhällets lugn blifvit genom nin tro och lära stördt. Jag fö 3es hos Elers Kongl Maj:t min underd lan. att målet måtte åter förvisas fil hö presterskepet i deb församling, till hvilken jag hörer, cch att derefter, om jag skulle befi-neas verkligen felaktig, min villfarelse måtte, på den väg som Sveriges leg och författningar leda, :å möta sin blifvarde dom. Med djupaste vördnad, trohet och pil framhärdar jeg, Stormäktigste allernådigste Konurg! Eders Kongl. Msjvs3 an