Aftonbladet – 12 juni 1850, sida 3

HM TARAS UVEMM MV IMER MMMM SUP SVE SYM SJ RUMM MMA finge till rättegävgsbiträde begagnas. Hr Sjöberg genmälde att om ohemula anklagelser vore tillräckliga att förtaga en person dess qvalifikation för att föra andras talan, så skulle det icke blifva svårt, synnerligen för dem sompå allt säit söka tubba och muta till rättegångar, att beröfva personer deras rätt att för andra tala och svara. Det syntes br Sjöberg mycket rättare att de, som genom sådana intriger med mutor söka förleda folk, snarare borda förklaras obgrättigade att föra andras talan. Emellertid ansåg han det skälet att rättegångar blifvit tillställda mot honom, då de ännu icke voro slutade, ej förtjena något afseende. Hvad åter anginge hr Dufvas förebärande att hr Sjöberg skulle baft en rättegång, sora kunde föranleda till hans un-! derkännande som rättegångsbiträde, så förmodade ban hr polismästaren Bergmans vittnesmål vara tillfyllestgörande för hans rättfärdigande, och då hofrätten efter den rättegångens slut meddelat honom förordnandan såsom domare och som borgmästare och han befunnits vara lämplig till domare, så måste han också vara lämplig såsom rättegångsbiträde. Hr Dufva genmälde att han väl visste det hr Sjöberg sedermera haft förordnanden af hofrätten, och! detta skulle vara bevisande, ifall den rättegången kommit till horättens kunskap, men nu påstod hr Dufva det hofrätten aldrig fått del utaf saker. Dessutom begärda han att en annan dag få styrka sina uppgifter. Domstolen beslöt, att com vice notarien Dufva på istet sätt styrkt sina förebäranden, att v. notarien Sjöberg vore oberättigad att föra andras talan, så ansåg domstolen Nygren oförhindrad att i detta mål begagna sig af hr Sjöbergs biträde. Hr Dufva anmälde missnöje samt begärde att få hinvisning till serskilda besvär, och hr Sjöberg förklarede sig icke vilja sådant bestrida, utan vara ganska belåten att få en sådan sak ju förr desto heldre under Hofrättens pröfoing; men domstolen afslog hr Duvas begäran och förklarade, ett han skulle fullfölja sin talan i denna omständighet i sammanharg med hufsudsaken. Hr Dufva anmälde missnöje. Nu tillfrågades Nygren, om han vore ansvarig utgifvare, hvilket ban bejakade, viljande han likväl ha anmärkt, att personer, både kända och okända, både prester cch andra, och ibland dem hans vederparts ombud, hr v. notarien Dufva, varit hos hocom och velat muta hozom att bryta sitt kontrakt med hr Sjöberg, om ansvarigheten för tidningen. De till: stort antal närvarande åhörarna brusto härvid ut i skratt, och blend dem äfven vice notarien Axel Carlsson Psintzenschöld, men då Nygren upprepade sin, berältes2 om huru man bjudit honom penningar för att hau skulle bryta sitt ord till hr Sjöberg, och dervid Nygren äfven omtalede, att hr Printzenschöld varit en af dem som sysselsatt sig med sådana geschäften, försvann denne herre helt oförmodadt från den plats han förut innehaft bland allmänheten. Hr Dufva erkände, att han besökt Nygren och ! sökt förmå honom att återtega sitt tillståndsbref, men det hade skett af barmhertighetskänsla, ty han heads kunnat inse, hvad som förmått Nygren ett låna sig till ett sådant företag som hr Sjöbergs tidning. Det var nemligen armod. Derföe hade han också lofvat att håll: Nygren skadeslös. För öfrigt ansåg hr Dufva det vara mera hederligt att förmå folk att afstå från ansvarighet för tidningar, än att förmå dem dertill. Hr Sjöberg: Det der var my:ket grannt (skratt)! Hr Duffa: Och sannt! Hr Sjöberg: Nej, det är just hvad det icke är. Hr Dufva må förebära huru mycket han vill att detär barmhertighetskänsla, som drifvit hnom att söka :! tubba Nygren att bryta hvad han lofyvat, så inser dock hvar och en att han gjort det på deras vägnar, som skickat honom, och af lumpen cgennytta. (Nstt skratt.) Hr Dufva: Det anstår just hr Sjöberg att tala om egennytta. Härvid fortsatte hr Dufva, som alltid, ehuru kärande, vill hafva sista ordet, och derigenom. tänjer ut förhandlingen till långtrådighet, med en framställning huruedes Nygren, som oaktadt varningar ieke velat undandrega sig ansvarigheten för tidningen, fioge stå sitt kast, Z fall han blefve fälld,. (Munterbet ) Derefter kom hr Dufva i tillfslle att uppläsa ett långt skrifiligt anförande och förete omkring ett dussin intyg, hvärmed han ansåg sig styrka att en hel mängd uppgifter i den åtalade artikeln voro lögnaktiga. De vigtigaste dervid tycktes vara hr doktor Levins intyg att han besigtigat liket, som icke befunnits hafva märken efter yttre våld, och kKompanicheflens, att Falkert icke på länge fått något prygel. Hr Sjöberg b-gärde del utaf denna skrift för att 4 en annan deg derå få afgi:va svåromål och bevisa att de karlar, som om raiten legat tillsammans med Falkert. i arresten, om morgonen haft sina skjorsor så redblodade, att de rsåst skicka efter andra till ombyte. Målet uppsköts på åtta dager. — Sedan föregående mål var afslutadt, påropades målet mellan kr Philipsson och v. notarien Sjöberg, hvilken sednvare nu skulle afgifva sitt svaromål. Hr Sjöberg förklarade, att han dertill vore beredd, det skulle blifva mycket kort och till och med muntligt. Den ätalade artikeln innehöll att grosshandlanden Philipsson vore illa känd. Detta, menade br Sjöberg; var ett faktum som var bekant för spart sagdt hvar och en, och han kunde styrka det med jogtals vittnen. Visserligen förekom det i artikeln, att redaktionen: mottagit uppgifter om: bedrägerier, som Philipsson förmäles hafva begått, men då redaktionen förklarat sig icke kunna publicera lem innan bevis företeddes, så kunde icke heller något ansvar, enligt hr Sjöbergs förmenande, derföre drabba honom. Hr Dufva invände, att en rättrådig och om sina pligter upplyst jury otvifvelsktigt skulle :se saken från en annen sida, så att det icke skulle gå an för smädeskriffare att genom insmygande af ett eller annat ord strafflöst framkasta insinuationer, som beröfva medtorgare deras goda namn ooh rykte. För öfrigt ville han veta, på hvilken handling af hr Phiipsson notarien Sjöberg grundade sitt påstående att han vore illa känd, och hvarmed han ville styrka det. Hr Sjöberg begärde att derom få höra ett hänlelsevis närvarande vittne samt uppgåf för öfrigt ett tort antal personer, som skulle kunna hestyrka detsamma, hvarföre han anhöll om deras uppkallande ill en annan dag för att höras; derjemte anhöll han att hos rådstufvurätterna i Norrköping och Linköping få afhöra de i dessa städer boende personer, sf hvilkas intyg han ville sig begagna. Han skulle kunna uppgifva, påstod han, öfver 200 personer, som kunde intyga att hr Philipsson, vore illa känd. Hr Dufva bestred att någta vittgen skulle få höras om något så obestämdt som om hans principal vore illa känd; hän ansåg det vara alldeles oformigt, om hr Sjöberg skulle få komma med andra bevis än som innefaitade redan konstaterade fakta; .y icke vore tidningar några stämningar och tidningsskrifvare några laga stämningsmän! Derigenom skulle ju det kunna hända, att Ridstufvurätten i ta mn Al. AR fn mA re OR 8 vn rf Br KR RK RR REAR LR — PY RR MI os JR NM Ah ER je al Oe fO AA sc an er