Aftonbladet – 11 juni 1850, sida 2

Hvad må man tänka om den inre missionen? (Forts. fr. J2 430.) När vi för några dar sedan framlade våra tankar i detta ämne, började vi först med att från missionens ändamål helt och hållet afskilja den för enfaldigt folk framkastade pretexten, att detta ändamål skulle bestå i ait skaffa särskildt presterskap åt de i hufvudstaden temporärt vistande fremlingar af arbetsklassen och andre. Derefier tilläto vi oss afslöja hvad som i sjelfva verket torde utgöra dessa s. k. missionärers och de med dem sällskapande läsarnes inre och mera egentliga mening med företaget, nemligen att betrakta andra härvarande menniskor, såväl prester som lekmän — deras eget sällskap endast undantaget — såsom hedningar, och arbeta på dessas omvändelse. Enär vi respektera hvar och en för den lefvande öfvertygelse han har, kan det icke falla oss in att fördöma missionärerna derföre, aut de möjligen anse oss samtlige för hedningar; än mindre för att de vilja omvända oss, hvilket under nyssnämnde förutsättning vore mycket väl handladt. De predika i åtskilliga fall geda och vackra satser; skulle vi icke i det hänseendet hafva aktning för dem? Men af detta respekterande följer ingalunda, att vi behöfva gå in på deras tankar och bifalla deras andraganden mer än blott så vida goda grunder för dem bibringas oss, förmående att göra dem till en lefvande öfvertygeise äfven hos oss. Denna skillnad emellan respekt och bifall måste missionärerne taga i nogsamt betraktande. Emellertid är det — såsom vi äfven sist anmärkte — icke nu vår afsigt att ingå i någon kontrovers om dogmerna, hvarigenom det kunde uppdagas, huru förhållandet må vara med dessa missionärers christendom, och med alla andra menniskors hedendom. Vi vilja endast — och med ögonblickligt antagande af missionsoch läsaresällskapets egen högsta mening, nemligen att det ensamt innefattar de sant christne — kortligen berätta något om det sätt, hvarpå de för omvändelseändamålet gått till väga. Tanken om bildandet af en s. k. inre mission är för några år sedan utgången från Eng land och Tyskland, der föreningar för sådant ändamål lära stiftats, och hvarifrån impulsen kommit hit öfver till Sverige, om vi ej bedraga oss, på flere vägar. Man bar sig bekant, att nuv. biskop Fahlerantz, som för flera år sedan gjorde en utländsk resa, efter bemkomsten både talade och skref för st:ftandet af ett slags inre mission eller evangelisk förening i Upsala, ehuru saken då ej vidare afhördes. Hr pastor Rothlieb vid Tyska församlingen i Stockholm, hvars nitiska bemödanden i flera litterära hänseenden äro bekanta och berömda, och genom hvars biträde första uppgiften lärer hafva bitkommit om utländska Diakoniss-anstalter, efter hvilkas föredöme en dylik fruntimmersförening i Stockholm blifvit anlagd, torde ock hafva sin andel i underrättelsers spridande bland hufvudstadens pietister om den på andra sidan af Östersjön agerande inre missionenn, och huru den der vore beskaffad. Det utsådda fröet har sedan här grott en tid, innan det uppspirade i blad och kunde skjuta skott. Hvad verksamheten i Tyskland vidkommer, så utmärker sig den inre missionen, der genom flera fenomener, hvilka hafva starkt tycke med dem som nyligen i Sverige företett sig. En predikant vid tukthuset i Hamburg, d:r Wichern, reser omkring bland tyskarne och båller religiösa tal vid alla möjliga tillfällen på alla ställen der han -bekommer läglighet, och gör det med en talang, som skall likna, till och med öfvergå, vår Wieselgrens. Wichern beskrifves hafva frasen i sin makt och dermed hänföra. Innehållets sak-tomhet skyles genom hundratals fintliga vändningar, pikanta anekdoter, historier om hvad som händt och icke händt, känsloutbrott, och vädjandet till allting, utom till ämnet sjelf, i sin grund. Man löper att åhöra sådana predikanter med saroma nyfikenhet ungefär, som man gerna velat åse en Rappo, Fibiger, Bils, Elsler, Yaglioni. Man undrar och förtjusas för ögonblicket; när man kommer hem förflyger ruset: man minnes slutligen, att man åhört någonting ... någonting märkvärdigt ... men hvad det var, har man glömt... glömt af både naturliga och förlåtliga skäl, emedan det var så godt som ingenting. Det utgör sådana predikanters olycka, att ständigt tro sig uträtta stora ting och göra en omätlig verkan, emedan de vid bvarje uppträde se massor af åhörare omkring sig. De veta ej huru liten den fläck är på marken, som den stora såpbubblan efterlemnar sedan den brustit AaAAh modda lille Ke oo EFT TT KRK oo oo LA