Aftonbladet – 10 juni 1850, sida 3

visserligen icke elakt hjerta, men jag skulle dock utan medömkan kunna se packets blod flyta. På min ära, min fröken, det skall flyta, lita derpå, om det blott kommer till strid., skrek en officer. Der mina karlar hugga in, der växer intet gräs. Allarmerade nu i tre dagar, äro de desparata och gifva icke ens barn pardon.n Å propos, herr von Berg!, sade generalskan till en af sina adjutanter, vet ni att Pinder förklarat sig för nationalförsamlingen ? Oerhördt ! svarade adjutanten. Förskräckligt!, utropade hela sällskapet. Ja så går det när man Jåter sådant folk bekläda statens högsta äreställen, anmärkte en dryg grefve. nJag har aldrig trott honom om godt. Sådana parvenuer,, utropade en gammal aristokrat, passa alldeles icke för dylika platser. Provinsens öfverpresident raåste, enligt min åsigt, alltid vara af god adel. Endast en sådan är sin konung trogen. Fru Pinder skall i andanom redan betrakta sig såsom presidentska i den schlesiska republikenn,, sade en gammal förtorkad fröken. Inte möjligt! Ack, hon är äregirig och har en geist, som. .., Och är skön, mycket skön! hviskade en ung officer till sin granne. Begge skrattade. Hvem vill spela ? utropade generalskan. Partierna slogo sig ned. Wanda spelade icke. Hon satt bredvid flygelfortepianot; framför henne stodo några ofåcerare, som konyvyerserade. Nådig comtessen synes vara nedstämd i dag,, anmärkte en ryttmästare, hvars lycka hos Breslaus fruntimmer var väl bekant och som aw, trött vid lätta segrar, tyckte sig finna en värdig uppgift, remligen att eröfra Wanda. Jag mår icke riktigt b-2,, svarade grefvinnan, hvars kinder på sednaste tiden börjat visa en viss blekhet, som endast höjde hennes ädla utseende. Comtessen sitter för mycket. Ni måste rida. Jag sitter icke gerna till bäst. Om ni är rädd så tillåt mig ledsaga eder.