Aftonbladet – 10 juni 1850, sida 3

icke se en enda blå fläck. Allt var grått och dystert såsom ett bistert menniskoansigte, från hvilket ingen glädjestråle framlyser. Här och der sönderbröts molnet afstormen och bitarne drefvo omkring, bildande sig till underliga figurer. Der utsträckte sig ett långt vidunder, med uppsperradt gap såsom en varg; så småningom utdrogs den stora kroppen i det oändliga och förvandlades omsider till en bevingad drake, som hotande flög öfver himmelen. I öster stod en mörk jätte med svart hufvud och långt hvitt skägg; en vindstöt ref honom midt i tu och de skilda hälfterna kördes åt hvar sitt håll. Ändtligen upplöste de mörka molnen sig i ruskigt snöblandadt regn med isbark — ett regn utan vederqvickelse, alldeles som de tårar, hvilka raseriet frampressar och som icke åstadkomma någon lindring i den vilda smärtan. Träden stodo nakna och kala, November-kylan hade beröfvat dem deras sista beklädnad, och så-om bortkastade lumpor, hvilka ingen mer ville upptaga, lågo de gula förtorkade bladen på marken, nedtrampade i smutsen, så att de icke mer kunde af vinden uppskakas till den sista dansen. Obarmhertigt ruskade vinden de nakna grenarne och skakade dem med stark hand, så att de, qvidande, suckade högt, likkom om de djupt kände sin olycka, liksom hade de en röst för klagan såsom ett lidande menniskobarn. Solen vågade sig icke mer fram. Liksom en opålitlig vän hade hon öfverlemnat jorden ensam åt sitt efändes Hon bar sig åt såsom om hon icke mer kände den leksyster, med hvilken hon vexlat mången körleksblick, då hon ännu stod i full bloms!ring och skönbet. Först vid middzegstiden lade stormen sig, himmelen visade här och der en blå fläck och solen blickade nyfiket fram. Äfven menniskorsa vågade sig å!er u!:; de blefvo stående i gatbörnen och samlade sig bredvid plakater och telegrafdepescher, som voro uppslagna i alla färger. En och annan nickade ketydelsefu!lt och tänkte eller yttrade sig: i dag bryter det säkert löst. Det bryter löst, det måste bryta löst,, yttrades allmänt bland folket. Rörelsen och gäsningen var så stor, att alla med säkerhet väntade att något skulle hända. Att något måste ske, derom voro de goda Breslauboerne alla ense; men hvad? Se det var just frågan. (Forts.)