Aftonbladet – 10 juni 1850, sida 2

mande ögons blixt, än för kanonernas eld, som han utanför Leipzig ärofullt trotsat. Olikhet i år, bildning och böjelser hade lagt grunden till ett långvarigt krig, som slutade dermed att den hurtige generalen måste draga sig tillbaka och öfverlemna fältet åt sin segrande fiende. Det slöts ett slags stillestånd och fredspreliminärer antogos. Generalen fick endast i sitt eget rum röka tobak, men fich dispens från theaterbesök. Deremot skulle han sätta karl i sitt ställe, en adjutant eller annan officer. Generalen måste öfvertaga nådig generalskans alla skulder, hvilka icke voro obetydliga; han erhöll deremot tillåtelse att anskaffa, köpa eller byta sig till så många hästar, han behagade. Generalskan var oförhindrad att emottaga visiter, gifva dineer, så ofta och när hon ville, hvaremot hon utfäste sig att aldrig tala ett ord om sin gemåls betydliga spelförluster. Äktenskapet var sålunda ganska lyckligt och generalskan ansågs för en förträfflig, utmärkt fru, som hedrade det stånd hon tillhörde. Åt detta mönster af qvinlig fullkomlighet, full af hjertlig godhet och äkta adliga tänkesätt, blef Wanda anförtrodd. Generalskan hade fått i uppdrag att ställa till rätta med den unga sköna grefvinnars både hjerta och hufvud samt tillintetgöra de ider, hvilka, såsom ogräset under natten, växt upp i grefvinnans själ; om Wanda verkligep skulle någonsin kunna botas, så måste sådant lyckas i detta hus och i en sådan sällskapskrets. Här församlade Isig gräddan af Breslauer societeten; hos generalskan var samlingsplatsen för den eleganta, aristokratiska verlden. Den schlesiska adeln, hög-tories från trakterna rundt omkring, alla kavalleriofficerare, utan undantag af oklanderlig härkomst, hade slagit upp sitt läger hos den ämabla generalskan. Endast den som känner det enformiga och lingtrådiga lifvet i dessa kretsar, kan begripa hvilket oerhördt intryck Wandas uppträdande gjorde. En baron svor, att hon var den vackraste flicka, han någonsin sett; en grefve, som var stor älskare af jagt, gjorde en högst poetisk jemförelse mellan hennes fötter cch rågetens sirliga lopp; en kuirassierofficer blef vemodig och skref en sonnelt, ett oerhördt fak