Aftonbladet – 8 juni 1850, sida 2

tvifvel i afskaffandet af riddarhusets sjelfskrifna representationsrätt eller af vårt nuvarande fyrkamriga representationssätt öfverhufvud; och likväl är detta representationssätt redan så utdömdt af allmänna tänkesättet, att knappt någon enda röst mera vågar höja sig till ett direkt försvar för detsamma, åtminstone icke med annat än toma deklamationer. ig —— -————— KGL. TEATERNS FJERDE, FEMTE OCH SJETTE KONSERTER. Med den nästföregående eller 3:dje konserten slöts första sviten af dessa under mille Linds medverkan arrangerade konstföretag; äfven denna 3:dje var grundad på samma program som de båda föregående, med undantag af violinnumret, som denna gång utgjordes af hr Randels intressanta fantasi öfver svenska nationalmelodier, utförd af författaren sjelf. — M:lle Linds sång var förträfflig såsom alltid; intresset deraf höjdes genom hennes smakfulla nummerval. M:lle Lind har öfvergifvit scenen; men den dramatiska konstens genius har ej öfvergifvit henne, och uppenbarar sig i hennes sång med en gudaboren kraft, som ej beror af de sceniska accessoirerna. Den som hört hennes rika uttryck, uppburet af den mest talande mimik, t. ex. i den Taubertska romansen, har säkert dervid känt detsamma som vi. Den nya konsertsviten, som utgör föremålet för denna artikel, var ej i allo lika väl arrangerad som den förra. Mile Linds repertoir innehöll 9:ne ofta förut hörda italienska arier: Casta diva ur Norma, och Adinas cavatina ur sista akten i Kärleksdrycken: båda, synnerligast såsom konsertnummer, af temligen passerad beskaffenhet; cavatinan (asdur) ur Friskytten, som i sig sjelf ej lärer kunna anses för något synnerligt konsertnummer; en enkel och melodisk romans: Fjerran i skog, af hr I. ÅA. Berg, samt den bekanta norska valivisan, jemte dertill hörande romans. M:lle Linds mästerskap i Casta diva är veridskunnigt och förtjenar vara det; derom vilja vi alltså ej tala. Med en likaledes sällsynt öfverlägsenhet gaf hon ock Adinas cavatina; hon nedlade härvid i sitt uttryck en betydelse, hvilken den obetydliga kompositionen knappt förtjenar — måhända ej ens medgifver. — I romansen af hr Berg uttalar mille Linds föredrag en djup känsla, hvilken i den långsamt bortdöende tonen antar en egen mrystisk färg, som ej låter sig beskrifva: man trodde sig verkligen förnimma en anderöst fjerran i skogn. — M:ll Linds humoristiska föredrag af Vallvisan är tillräckligen kändt sedan hennes förra härvsro; vi tillägga blott att hon denna gång vidtagit en eller annan förändring deri, hvarp3 det synes oss hafva vunnit. — I Webers cavatina var mille Linds föredrag öfvergjutet af en serenitet, hvars enkla storhet. hvars innerlighet visade hennes talang från en sida, som visserligen ej är dess minst beuvdransvärda. — På sista konserten gaf mille Lind utom d2 tillkännagifna numren äfven den Taubertska romansen, som säkert hos hvsrje åhörare qvarlemnade en efterklang, som ej så snart skall bortdö. Uti instrumentalafdelningen förekom ett besynnerligt arrangement; i stället för ouvertyrer förekommo 3:ne fragmenter för orkester, hvilka, sammansatte, skulle hafva bildat Beethovens pastoralsinfoni. Denna åtgärd är svår att förklara; i händelse man ansåg instrumentalpjeserna såsom blott fyllnadsgrus mellan m:ll Linds nummer (hvilken åsigt publiken visade sig icke dela), så hade man ju kunnat lämpa sitt val derefter. Dessutom hade man genom ett serskildt program öfver sinfoniens innehåll, sådant kompositören sjelf angifvit det, bort gifva åhörarne en ledtråd vid verkets uppfattande, hvilketZeljest betydligen försvåras. Att ett sådant program ej gifvits, antyder brist på uppmärksamhet mot publiken; att man sönderhackat ett Beethovens mästerverk, tillkännager saknad af artistisk takt; att det skett just på dessa illustra konserter, röjer föga aktning för den firade sångerskan, och att man till denna operation just valde den kärtiill olåmpligaste bland Beethovens sinfonier, utvisar en komplett förvändhet. Vi känna ej från hvem detta arrangement utgått, men hafva med nöje hört att hr Foroni lärer protesterat deremot. Hvsd sinfoniens exekution beträffar, har hr Foroni såväl som kapellet dermed inlagt mycken ära: Den noggranna ensemblen, de fisa schatteringarne i nyansen vittna om den omtanka hvarmed pjesen instuderats, och vi erinra oss ej sedan många år hafva hört någon sinfoni så väl gifven härstädes. Orkesterns förflyttande på teatern är imedlertid i akustiskt hänseende ej fördelaktigt och blåsinstrumenternes låga placering för att icke skymma läktaren på teatern, gjorde att deras klang utföll något matt. Vi hoppas dock desto mera få snart höra det herrliga verket i oafbruten följd och med fördelaktigare orkesterplacering, som det redan nu mottogs med entusiastiskt bifall. Sisom solenummer förekom vid 3:dje konserten ett Adsgio och Roado för violin, komponeradt och utfördt af hr Nagel. Hr N. är lyckligare såsom utförande än som skspande konstnär — och hvar fins väl den dödlige som alltid får vera lycklig? — Hr N. exeqverade sitt nummer med den Jjufva kristallklara ton, den rena intonation, som äro utmärkande egenskaper i hans spel. På 4:de konserten utförde hr Köbel med mycken soliditet i föredraget en be: kant variationspjes för klarinett af Crusell, och på sista konserten gafs i stället för instrumentalsolo Glucks herrliga ouvertyr till Alceste, som utfördes med utmärkt vård. —U—