Aftonbladet – 8 juni 1850, sida 2

oeka sig vara rätter utgifvare af meranämnde skandalblad, hemställer jag ödmjukligen, att ej mindre hr polismästaren och riddaren Bergman, hvilken efter hr Pontins egen uppgift, förskjuter kostnaderna för tidningens tryckning, än hr Pontins medarbetare i tidningen, hr kaptenen och riddaren Rouget de St. Hermine, v. notarien Hederström och f. d. studeranden J. P. Svensson måtte tlll upplysning i omförmälde hänseenden varda inför rådbusrätten såsom vittnen afhörde. Öppen talan förbehålles och ersättniog för rättegångskostnaden yrkas. Stockholm den 8 Juni 1850. Franz Sjöberg.n i — Uti tidningen Tiden för i onsdags läses en artikel som lemnar ett nytt exempel på nämnde tidnings sätt att berätta. Artikeln kallas: Tidningen Reform, nekrolog, och begynner som följer: Reform har lyckt ihop sina ögon: ingen saknadens suck har uppstigit vid dödsbädden, ingen tår fallit i sorgeurnan. Morgonbladet och Aftonposten hafva anmält dödsfallet med ett fägnerop; sjelfva Posttidningens lugna Clio har ej kunnat hindra sig ifrån att låta en känsla af fägnad fråmtränga; Aftonbladet ensamt bibehåller sitt storartade lugn; dess öga fuktas af ingen tår, dess bröst häfves af ingen suck: det tillkännagifver dödsfallet så torrt, så kort, så naket på all reflexion, som hade det tilldragit sig i China eller i Nya Holland. Sedan man så länge skyddat en vän så länge han egde en viss inflytelse, så är det litet otecksamt att öfvergifva honom så fort han blifvit kall i munnen. Men i publicismen och politiken gäller ingen tacksamhet. Då Aftonbladets läsare mer än väl känna, att det mesta som förekommit i detta blad angående tidningen Reform, har innefattat anmärkningar emot dess satser och sätt att resonnera öfver statsekonomiska förhållanden, samt försök till vederläggning deraf, så kan det ej vara olämpligt att genom ofvanstående utdrag ur Tiden visa huru den berömde professor P. skrifver dagens historia. Uti samma tidning, Tiden, för samma dag förekommer en ledande artikel, som likaledes påkallar några anmärkningar, för hvilket ändamål vi här meddela följande utdrag: Aftonbladet och äfven (om vi minnas rätt) Af tonposten hafva många gånger förvånat sig öfver, att Socialismen uti åtskilligt sammanstämmer med Conservatismen och draga deraf menliga slutsatser för den sednare. Sjelfva factum är onekligt, och vi vilja i få ord förklara orsaken. Conservatismen vill bibehålla det gamla, tilldess — men också ej längre — man fianer någonting säkert och bestämdt bättre att sätta i stället. RFadicalismen vill slå ned, utan att sätta det ringaste i stället. Den är totalt utan alla -skapande ideer: dess enda mål är förstörelsen; den handlar blott efter ett par, tre principer, och dessa äro bevisligen lika falska i theorien, som förderfliga i praxis. Dess ledstjerna är således dels fanatism, dels okynnet och kittsligheten. Socialismen (vi tala om den bättre sorten) vill visserligen också göra platsen ren, och det till och med grundligare än radicalerne; men den förstör icke endast för att förstöra, utan för att uppföra en ny byggnad i stället. Olyckan är dock, att planritningen antingen är overkställbear, eller i fall huset verkligen kommer under tak, blifver det hundra gånger otrefligare än det nedrifna och dessutom så bräckligt, att det störtar af sig sjelft. Men — som sagdt — Soacialismen har i alla fall ett ändamål: den vill bygga något nytt. Men enhvar som så ämnar, måste skaffa grundstenar och flerahanda materialier. Sådana förmenar sig ock Socialismen hafva upptäckt, lika förträffliga som nya; men vid närmare beskådande finnes dock, att alla dessa tillhört forntida byggnader, som ramlat dels i följd af deras egen ålderdom, dels nedrifna af Radicalernes vandalism. Alla Socialismens fynd äro framdragna från ruiner; öfverdriften, orimligbeten, det falska användandet äro nya: samma ideer, samma constructions-försök finna sin motbild i förflutna tidehvarf. Hvad Tiden här anför om socialismens syftemål öfverensstämmer i åtskilligt med hvad vi sjelfve tänka derom; men deremot måste vi anmärka såsom en komplett villfarelse hos Tiden, om afsigtlig eller icke hör ej hit, det begrepp ban framställer om radikalismens tendens, såsom om den ginge ut på att förstöra, eller nedrifva, och således med en annan benämning kunde kallas vandalism. Radikalismens lära och väsende är likväl ingenting annat, än att de grundsatser, hvartill förnuftet och erfarenheten i förening leda på den ve tenskapliga undersökningens väg, och hvilka sålunda antagas såsom sanna inför tänkaren, äfven må göras så mycket som möjligt gällande i verkligheten och utan skilnad till personer och klasser. Sådana äro de stora prineiperna af frihet och jemlikhet i medborgerliga rättigheter inför samhällslagarna. Då detta i radikalernes tanka måste öppna det största möjliga tillfälle till de menskliga förmögenheternas utveckling och följaktligen hela samhällets framskridande, så finner man att syftningen dermed är långt ifrån att gå ut på förstöring, utan tvärtom afser befordrandet af slägtets fulikomligande och spridandet af civilisationens fördelar till så många som möjligt, och så vidt någonting positift godt ligger i dessa fördelar, så blir derföre radikalismens karakter ingalunda förstörande. Det är för öfrigt klart att vi här blott behandla satsen i sin allmänlighet, och att äfven radikalismens fordringar i tillämpningen måste jemkas mer eller mindre efter serskilda befintliga tidsförbållanden. Om således radikalismen satte i fråga att på en gång sopa bort alla slags missbruk, så skulle härigenom för en tid kanske mera ondt än godt kunna åstadkonmas; men uti de konservatives ögon gäller naturligtvis äfven upphäfvandet af sådana inrättningar, som sederna vuxit ifrån, och som derföre endast utgöra föråldrade och absolut skadliga hinder för ändamålsenlisare organisationer. såsom en