Aftonbladet – 7 juni 1850, sida 2

tjena att äfven komma till den öfriga allmänhetens kännedom. (Forts. följer.) ) Når vi i denna framställning säga de ehristre, mena vi de ofvan uppgifne personerves sällskap. Hr Götreks tali Arbetareföreningen. Hvarje ord, som utgår ifrån en ren och ärlig öfvertygelse, är alkid förtjent af ett svar. Är ordet riktigt och sannt, så är del den minsta lön man bör vänta, att det ej lemnas utan uppmärksamhet; är det förvändt och missledande, bör det så mycket mindre lJemnas utan svar, helst man kan antsga, att ingen står fullkomligt ensam med sin mening, utan att den ju alltid hos andra, vare sig flera eller färre, finner anklang, och hvilka derföre desto mer styrkas i sina villomeningar, ju mindre det falstz gendrifves. Hr Götreks tal må derföre desto mindre med tystnad förbigås, emedan det är det öppnaste och ärligaste uttryck, som man vill se, af en meningsfraktion, som gjort stort buller af sig i våra dagar. Hr Götrek betraktar också sjelf detta tal som ett slags trosbekännelse. Flan proklamerar efter några få inledande ord: Jeg är kommunist: Det är bekant, att flera bland Frankrikes kommunister velat basera sina kommunistiska läror på christendomen. Så förkunnade St. Simon sin lära såsom en Nouveau Christianisme, och Cabet har utgifvit ett slags exegiskt arbete, under icke ringare titel än Le Nouveau Testament, till stöd för sina. På christendomen vill nu äfven br G. basera sina läror: Jag är döpt till kommunist; kommunismen är ett nytt namn på en gammal sak : Christendormen, säger ban. Och andrager derpå Jesu bekanta ord till den rik? unge mannen i Maith. 49 kop. Vill du vara fullkomlig, så gaek bort, sälj d:t du hafver oeh gif de fattiga, och du skati få en skatt i bimmelen; och kom och följ mig. Att bibeln på mycket olika, och ofta på dei aldrabefängdeste sätt blifvit tolkad, är en bekant sak. Nå väl: vi vilja låta br G:s totningssätt gälla; vi vilja antaga det som ett för alla tider gällande bud till hvar och en, som eger något: att sälja det ban har och gilva d fattiga, eller, för att nyttja hr G:s ord, sgöra sig till den fattiges, till proletärens jemlike,. Men är nu, för att ånyo nyttja br G:s egna ord, broderlighetens öfversta grundsats: cilt för bröderna, så måste väl till denva broderlighet äfven höra att bruka allt på ett sätt, att derigenom brödernas bästa befrämjas. Eller skall man obetingadt, utan bhönsyn dertili, huruvida man dermed gagnar eller skad-r, sälja allt hvad man har och gifva det åt de fattiga? Det sednare, vi förutsätta det, lör icke ens hr G. vilja yrka. Nå väll det är då en bekant sak, att ensamt Stockholms fattivkassor och barmhertighetsinrättningar bafva långt större fonder än någon enski!d i Sveriges land, utons de icke oansenliga, årligen ökade summor, sor; utgå till dem på debetsedlarna. Om nu er eller flera, till och med bland de aldrarikaste inom sambället, ville ytterligare gifva blott till Stockholms fattiga he!a sin förmögenhet, så kan det ganska: mycket ifrågasättas, om teras ställning skulle härigenom ens en hårsmån Jörbättras. Bättre, skulle vi tro, kan man då använda för bröderna eller för sambällets bösta sin förmögenhet, om man, utan att afhända sig densamma, söker bruka den p5 ett sävt, som, en!igt förnuftets ledning, länder till mesta fromIlma. Mer än en uppmaning till en sådan användning kan icke heller ligga ide anförda OrIden bos Mattbens, enligt vår övertygelse. Att Ifölja Jesum ville då säga detsamma som av Istuta :ig till de lärjungar, hvilka degligen itTföljde honom, och med hvitkas plets och kr -Imed hänsigt till Guds rikes första förkunveise Ihvarken egandet eller vården omr jordisk rike Idom förlikade sig. Nu mera kan deremot Iesn lefterföljd icke vara annat än en efterföljd i anIdan, och till bvilsen efterföljd äfven det wås höra, att uti hvarje lemmadsstäillning prö va bvså bäst är. Annorlunda tolkades ej beller dessa Jesu ord i christendomens första tid, och bafva icke -Isedermera blifvit annorlunda tolkade. Till och lmed under den korta tid-rymd, då kommunisI mens läror ännu voro gängse bland de första Ichristna och så många som åkrar eller hus egde, sålde dem och buro värdet för det som de sålt hade och lade fram för apostlarnas fötterr, gjordes det allsicke till en fordran, att de det borde göra för att ingå uti det christna samfundet. Tvärtom heter det i AG. 5 kap. till Ananiasj som äfven bade sållt sin egendom, men framburit endast en del af dess värde, under falskt föregifvande, att han framburit det helt och hållet: Du hade väl kunnat behållan, då du hozom bade; ceh då han såld var, var ban ock i ditt våldn. Dock vi bekänna, vi hafva möj!igen icke fattat hr G:s mening. Han säger: Här var ej fråga om att lemna något af hvad men egde till någon eller några faltig:, utan aft lemna allt hvad hun egde till de fatlliga gemensamt, till ella fattiga. Här vir det fråga Om alt, såsom Christus sjelf gjorde det, göra Sig till den fattiges, till proletärens jemlike, för att få len skatt i himraelen, d. Vv. 5. för satt uti det Ipå jemmniikbetens och broderbahetens grund tlinrättade nya samfund; nibder det deraf uppkomna nya sociala tillstånd, der den rike ej mera frossade på den fattiges bekostaad, blifva delaktig af den ömsesidiga kärlek och den allmänna belåtenhet, som deraf skulle blifya en Iföljd. Men der nu ingen kommunism eger rum, — och hitintilis har, såsom hr G. sjelf elmedgifvit, hvarje försök 4il tommWtismens o införande: bifvit a ide:es or ig der se vi Ipeller icke, huru omförmöärda Jesw? ord skola