Aftonbladet – 6 juni 1850, sida 3

sjelf, nemligen att han är något läsare. Detta kan man också på flere ställen märka. Men den passage, hvarest han om sig sjelf afgifver denna öppenbjertiga förklaring, har dessutom tillika den goda egenskapen, att utgöra en teckning af hurudan en krigsprest (en krutprest på hr af W:s språk) bör vara. Han säger allt detta i anledning af sin vän Götlin, hvilken var fältprest under kriget i Holstein, och ofta kom i förf:s närhet. . Oaktadt läsare, talar hr af W. om hufvudhängeri i allmänhet, om antagen trumpenhet m. m., som han icke anser vara på sin plats hos krutpresterskapet. Hela denna tirad är på en gång så hjertligt och så sant skrifven, att den bör läsas i sitt sammanhang. Hvar och en sak, säger man, har sin tid, dock synes det som om jag kommit nästan för mycket utur vägen af mina militäriska betraktelser; men jag kan icke skrifva annat än hvad miu oftast fromma hjerta finner rätt och billigt vara, samt såsom något läsare, sjelf anser mig kunna anföra vid bedömandet af menniskor och händelser som mött mig, utan att vanställa eller såra. Jag vill derför just här begagna mig af tillfället att säga min oförgrip liga tanka om huru en såkallad krutprest bör vara, för att vinna förtroende inom sin församling, för det mesta bestående af unga lättsinniga menniskor, hvilka han dock vid många tillfällen kan gagna och trösta under lidanden. Jag har bevistat många gudstjenster i fält och sett huru svårt presten har för att hlla lin församlings uppmärksamhet vid allvarsamma saker; men också sett att ban kunnat göra det samt vinna förtroende annorstädes än vid sjuksängen. Hufvudhängeri i allmänhet eler en antagen trumpenhet gör det visserligen icke; ej beller en öfverdrifvgn och lättsinnig munterhet. Det grofkorniga skämtet, som presten oftast jemte tusendetals presthistorier måste kännas vid u!i samman lefnaden med befälet, får icke försrga eller såra ho nom, utan endast med fyndighet bemötas. År han tillika bjelpsam och förbindligt välvillig — äfven mot de värsta gycklarne — så vinner han dera och håller slutligen alia från lifvet på sig, och kan vwid gudstjensterne bringa de flesta till sans och allvar, om han rätt känner sitt folk och har några predikogåfvor.n Orsaken hvarföre hr af W. blifvit litet läsare finner man deruti, att han sjelf är prestson, broder till en prest, alltid haft särdeles aktning etc. för redbara prester, i sin barndora ofta hört resoneras om den tidens allvarsammaste läsareprest Nils Hamnerins skrilter, samt om presten som skrifvit Min son på Galejan (sid. 37). Detta allt sammanlagdt kan hos honom tidigt hafva verkat en blandning af skärt och allvar — — Jag skulle nästan tro det (säger han); men till gäckeri med heliga ting har jag aldrig lånat mig, ehuru smålustig jag kan vara ibland,. Han går så långt i sjelfförnekeise, att han på ett ställe (sid. 36) ger oss en vink om att hon intet annat torde vara än en gammal förbrukad stöfvelknekt från äldre tider,. — Hela sitt minnesarbete, såsom han kallar sitt verk, slutar ban med en betraktelse ur Franzen, och med denna psalmvers ur Wallin: Gör mig alltmera vis och from, Barmhertig och gudaktig, Och af din godhets rikedom I lif och död delaktig!