Aftonbladet – 6 juni 1850, sida 2

törerna, i kritiken öfver utkommande tryckprodukter. Vi erkänna anmärkningens riktighet i allmänket, och tillstå öppet att skälet för vårt handlingssätt i denna del legat i en önskan, att — der saken icke varit af synnerligare vigt — hellre, som man säger, lisa än risa, och öfverbufvud endast lätt vidröra det förut bekanta, likasom oftast alldeles omfara de klenare företeelserna i litteraturen, förnämligast frambållande blott sådant, hvarom vi kunnat säga nigot godt och berömligt. Det kan emellertid nog bända att vi sträckt denna foglighet i åtskilligt för vida; och den saken kan snart hjelpas. Skulle vi alitså; och för att göra F. till viljes, nu se oss en smula omkriog, så vore då naturligtvis ingenting närmare till bands än Friskytten sjelf. Såsom den ur en viss synpunkt onekligen utgör en litteraturprodukt, bör den önska räfst öfver sig, såväl som öfver annat. För att skrida en grann in på kritikens område fråga vi alltså: Hvad är Friskyttens tendens och afsigt? Att vara qvick:som också slundom lyckas rätt väl. Men under detta antagande tillåta vi oss dock fråga om F:s långrardiga opera seria sistl. lördag förtjenar kallas en qvick travestering af Norma? eller ens så underhållande, att den kan heta rolig? Udden skall ligga i namnen Orovistus-Wieselgren, Pollion-Borg, Flavius-Person, Adalgisa-Fundin, Lindvurmar, 0. s. V., hvilket allt kunde vara pikant, i fal! ett visst salt eller någon synpnerlig mening låge i de verser, som bemälte fantomer uttala. Att verserna äro något platta kunde vera i kostymen, eller efter de ifrågavarande personernas karakter. Men plattheten måste då ej vara blott och bart platt, utan derjemte så ingeniös att man i den upptäcker satiren. Nu ledes man af detta opus snarast till fortsättning af den tanke om Friskytten, som man fattade vid en nyss föregående nummer af honom (deri ban ville tala tyska), nemligen att: schreiben kann er pganz wohl, ader nich! schr gut,. — Ytterligare ifrågasättes, om någon är qvick utan att derjemte vara sann, eller åtminstone ädagalägga kännedom om det han för tillfäl!et hehandlar? Friskytten citerar Gift. Balkens 7 kap. 2 S, enligt hvilket lagrum det skall lysas af predi:stolen i den församling der bruden tages. Detta framkastas som en fin pik åt den prest som i söndaas i slottskapellet afkunnade lysning för Krocprinsen och den blifvande Kronprinsessan. Lagciistet är onekligen ,tydligt. Men F. lär icke veta, att ock en förordning finnes, som utstakar att då kontrahenterne äro af olika trosbekännelse, skall det lysas både i brudgummens och i brudens församlingar. Presten i slottskapellet tör siledes få behålla sin kappa. — Eljest hörde man i går flere kuriösa versioner rörande åtskilligt bekymmer, som skal! hafva vaknat i och för denna remarkabla lysning. För Kronprinsens biläger ville man nödvändigt hafva den. Såsom nu bevilln. förordningen påbjuder, att lysning skall beläggas med charta sigillata, så lärer predikanten i början tvekat huruvida han skulle våga lysa. innan här, såsom vid andra lysningstillfällen, ifrågavarande cbarta sigillata blifvit företedd, hvilken då skulle blifvit högst betydlig, i fall den räknades efter inkomsten; och det är bekant att ansvaret är strängt för prest som lyser utan att en sådan formalitet blifvit uppfylld. Det är en afgäld som lagstiftarne lära ansett hvar och en skyldig att erlägga i glädjen öfver en så glad tilldragelse som inträdet i ds:t äkta ståndet. Lyckligtvis befinnes det dock vid närmare betraktande, att chartan bestämmes i visst förhållarde till bevillningen, och som nu de kongl. personerna ej erlägga någon bevillning, så behöfdes icke keller någon charta. TN — Den från Öland införda berättelsen, att skögs09 NEIla hbensanaAskh andan IA sad nstana dÅK