bindelse till honom. Mot Eichhorn och hela ecklesiastikdepartementet på dennes tid, var han isynnerhet vild. Religionsfrihet. tycktes honom vara ett naturligt behof för alla menniskor. Derföre intresserade han sig för tyskkatholikerna, och hr Ronge var några gånger inbjuden till bans bord. Förbjudna skrifter voro hans enda lektyr; i hvardera fickan hade han merendels ett par brochyrer, som polisen vid den tiden seqvestrerat. Efter den förenade landtdagen beundrade han Vinke och svärmade för Beckerath, Camphausen och Hansemann. Den sistnämnde var hans ideal och porträttet af den hederlige ullhandlaren och modige folkrepresentanten hängde med immorteller bekransadt på hans kontorsvägg bredvid priskuranten och börskursen. Hr Miller hade till och med före Mars råkat i konflikt med auktoriteterna. Han hade tillställt en middag till ett allmänt aktadt, liberalt justitieråds ära, för att sålunda genom en storartad bankett hedra denne för de förtjenster han ådagalagt vid pappersfabrikanten Schlöffels försvar. Utom många andra politiska notabiliteter i den frisinnade staden Breslau, deltog äfven Heinrich Simon i bankett:n och vid tillfället föreslogos ytterst frisivn de skålar för både hr Schlöffel och hr Simona, hvilken hade författat den bekanta skriften: Annehmen oder Abiehnenv; och för a!lt detta blef tillställaren kallad till polisen, hvarest ransakning hölls i målet. Efter Marsrevolutionen gjorde hr Miller det bekanta förslaget att sinda en deputation till konungen. Med denna sista akt af politisk verksamhet hade han nått kulminationspunkten för alla sina liberala sträfvanden. Han blef visserligen äfven ledamot af den demokratisktkonstitu:ionella klubben; mes, såsom han plägade yttra i förtroliga kretsar, tyckte han att pojkarne derstädes gingo för långt. Egentliga orsaken till hans missnöje var dock sårad fåfänga. Hans talang uppskattades icke nog inom föreningen, hvilken tycktes ledsna vid hans frasrika, innehållslösa tal. Efter valen, bröt han öppet med det demokratiska partiet. Han hade hoppats att minst blifva valman, men besegrades af sin lappskräddare. Det var för mycket för den store grosshandlaren. Han kände behof att energiskt uppträda mot demokratien, som hotade att