Aftonbladet – 5 juni 1850, sida 2

Handelsfrihetsprincipen bedömd af Cobden. Handelsfrihetens stora id har af få blifvit så uppfattad i dess bögre betydelse, som af Cob?en. Utur ett af honom i Oktober månad 1842 hållet tal meddela vi följande intressanta utdrag: Vår rol! är i sjelfva verket reformatorernas; ty vi kämpa emot ett uråldrigt system, monopolet, hvilket under de mest olika former, redan hegynt uti den adamitiska perioden, eller åtminstone vid syndeflodens tider. England, hvilket verlden redan har att tacka för så många fria institutioner, såsom den fria pressen, jurydomstolar, representatifregering, m. m. skulle icke skörda ringa ära, om det vore de: första land, szom föreginge med exemplet af it andels frihet. Ty vi måste icke öfverse att den storartade agitationen för handelsfribet väsendtligen skiljer sig från alla dylika, som någonsin uppstått i landet, deruti: att den icke, såsom de andra, åsyftar något exklusift, eller endast har ett lokalintresse i ögonsigte. Om vi segra i denna strid, så måste följderna af denna seger finna ett genljud i hela den civiiiserade verlden, och förverkligandet af våra grundsatser skola utöfva sitt ivflytende icke blott på detta lands mnäriogsoch handelsidk. nde klassers, utan äfven på mensklighetens materiella och moraliska intressen på hela jordklotet. Bland alla de följder, som äro förenade med denpa stora rörelse, synas mig de moraliska konseqvenser af handelsfrihetsprincipen, för hvilka vi kämpa, städse såsom de betydelsefullaste, och som äro mest förtjenta af vårt nit. All grundlägga handelsfriketen, vill tillika säga att grund lägga den allmänna freden, och förena jordens folk genom det ömsesidiga utbytets fasta kitt, samt göra ett krig mellan tvenne fo!k lika omöjligt, som det nu är omöjligt att åstadkomma krig mellan tvenne grefskaper af Stsrbrittasien. Man skall då ej mera kunna borttrassla de enklaste statsärender genom diplomatiska spetsfundighgter, och folken skola icke mer upplefva att tvenne menniskor efter långvarigt skriftvexlande, sluta öfverlistningskampen mellan en minister i London och en minister i Paris, derme1, att tvenne stora nationer blifvit invecklade uti ett blodigt krigs olyckor. Alla de vedervärdiga orimligheter, som i denna stund söndra folken, skola försvinna, or: tvenne folk förenade genom ömsesidigt intresse, uti hvarje kontor, hvarje magasin, och i hvörje verkstad, bilda centern af et: diplomatiskt system, som vill freden, trots alla statsmännens konster att tillvägabiinga ett krig. Ar ej detta ett stort och ädelt mål, till hvilket vi sträfva, ett mål, som är värdigt folkens ansträngningar, hvilka allid få uppbära tyngden och uppoffringarne vid hvarje strid? Men då vi hafva ett så värdigt föremål i ögonsigte, måste vi taga oss till vara at betrakta detsamma såsom endes! en pekuniär fråga, sem blott uteslutande tager de närizgsidkandes och köpmån nens intresse i anspråk !i