Aftonbladet – 5 juni 1850, sida 2

ken skulle förundra oss eller göra oss ledsne, om hr af W. ville helsa på publiken med ett nytt uppslag — en ny serie — icke af hvad br af W. minnes,, ty detta måste, som sagdt, vara slut; utan af hvad han hittills förgätit. Kunde han icke nu utgifva tolf häften Glömskor,, eller Absenser? Dit kunde utan svårighet räknas hans statsrådstid, hvilken visserligen helt kort blifvit vidrörd i sist synliga häfte, men som borde läggas för läsarens ögon med vida mer utförlighet. För att redan nu göra hr af W. rättvisa, skola vi emellertid låta allmänheten genom några utdrag inhemta åtminstone början af denna ryktbara statsrådsblifning, och hvilket omtalas i h. XII sid. 119. Man skall här finna nya bevis på huru förf. med den älskvärdaste anspråkslöshet och sanningskärlek talar om sig sjelf: han förklarar öppet genom hvad medel och på hvad sätt han som en arm ankta blef skuffad til! finansportföljen. Hela denna tragikomiska historia börjar redan på den välbekanta och i sig sjelf ganska goda gästgifvargården Edsbergs Sanna i Nerike, der hr af W. en vacker dag i Maj 1840 befann sig på en resa till Stockholm, egentligen företagen för att vid den pågående riksdagen bevaka de Vermländska brukspatronernes angelägenheter uti Bevillningsutskottet, men slutande med en helt annan katastrof. Vi låta hr af W. tala sjelf: Uppspelad, som jag lätt blir när jag sitter och funderar på statens båsta och gnoler på visstumpar när jag åker, möter jag vid gästgifvargården Edsbergs Sanna, under det jag ombyter hästar, några vänner, kommande från hufvudstaden, och deribland en verkligen intim skarpsinnig gammel vän, baron Fieetwood, som bad mig skynda samt efter ankomsten till Stockholm genast rådgöra med dåvarande landimarskelken, baron Palmstjerna, om någon förändring i min klädsel. Hade jag anat meningen med detta råd, skulle jag ovedersägligen värdt om — ehuru jag visserligen kände, att min landshöfdinguniform var nästan utsliten och att Polmstjerna, som äfven var landstöfding, väl kunde hafva goda råd att gifva mig i den delen såsom yngre, i fall några ändringar i vår klädsel var i fråga. Jag fortsatte så!edes min resa och tog i allsköns enfaldighet plats på en ångbåt från Arboga, der jag på gästgifvaregärden lemnsde min vagn i förmodan att jag snart kunde återresa; men den kom der att stanna nära fyra år, till dess en gammal vän löste ut honom för att föra den till Vermland. Jag hade imedlertid före afresan skrifvit till mina syskon om att skaffa mig qvarter i kyrkbrinken, och efier att hafva mött dem jemte några andra vänner vid Riddarholmshamnen, inträdde jag åtföljd ef dem i några små rum uti huset J4 8 utan att någon hade hört ett enda ord om hvad som hängde öfver mig. Dagen derpå, efter att hafva sofvit lugnt och godt — nemligen sedan positiverne i urvädersgränden upphört för mig spela valser och quadriljer, som påminde mig min gleda ungdomstid —; styrde jag tidigt ut mig och gick efter vanligheten till slottet för att anmäla min ankomst, samt låta skrifva upp hvar jag bodde; hvarefter jag tänkte begifva mig till baron Palmstjerna. Uppteckningen af min bostad skedde i yttre rummen och ankomsten anmäldes i det inre vaktrummet till vakthafvande kammarherren, baron Eric Anders Cederström, en gammal ungdomsvän, nästan från vår gemensamma barndom i Götheborg. Jeg blef icke litet förvånad, då han sade sig hafva befallning anmäla mig när jag kom, eburu jag trodde mig vara tidigare ute, än vanligtvis salig konungen steg upp. En liten stund derefter kom Cederström tillbaka och tillsade mig, att jeg borde gå genom östra galleriet till konseljrummet, så stulle jag röta konungen. Nog tyckte jag att detta var något bastigt att få företräde, och beredde mig på, under den låvga promenaden, hvad nytt jag hade att berätta från Vermland och uppbördsstämman den 4 Msj; men inkommen i konseljrummet, möter jag Carl Johar, kommande från sängkammaren, uti sin gu!a kasimirsnattrock med hviti sidenfoder, löst tillkguten halsduk, och en svart barett på hufvudet, så som han nyss hade stigit utur sänger. Jag glömmer aldrig, hvarken detta oförmodade möte, eller hans första ord, som afgjorde mitt öde och kanske äfven något af mitt förhållende till honom: Ni kommer som från himmelen,, sade han, nu skall ni blifva slatsråd — välkommen min vän! Min förvåning kan icke beskrifvas. Jag sökte ådagalägga min oförmåga såsom redan gemmel och mycket lycklig utan anspråk der jsg ver anställd, samt anförde till och med mina simpla venor, som afbru!na skul!e troligen förkorta mit lif; men ingenting bjelpte. Och sedan jaz begärt få rådgöra med min bror jemte mina i Stockholm verznde ner, blef svaret: det behöfs icke, nu är ni nämåt; hvad ni har att anföra deremot, kan ni armäla i sittande konselj., Jag svarade härtill med ögonen vända mot höjden: nå! så må det då ske i Guds och jag tager himmelen till vittne, som Eders Mösjesiät först behagade nämna, det jog endest emotteger detta höga förtroende för att samvetsgrant söka fästa Eders Msejestäts uppmärksemhet vid möjligheten för Eders Majestät af att kunna kompromettera sig genom sin liflighet och ofiast billiga förtrytsamhet, samt beder att mig medgifves vid sådana tillfällen få påminna om början af detta samtal, då jag tror det behöfvas Ja!, — blef svaret — jag tycker om er uppriktighet, och vi äro ju bekunta från gammalt. Ni har både militöriskt och politiskt courage; vi skola åter göra en kampanj tillsammans; ni blir konsultatift statsråd, emedan Palmstjerna får finansportföljen. Nu märkte jeg meningen af Fice:wods ord och tyckte i min enfaldighet och stora förligenbet, att jag väl kunde som gam al landshöfding fylla en plats vid konseljbordet i egenskap af konsutativ rådgifvare. Jag giorde dock i största hest några små vilkor; sisom att min plats i Vermland icke skulle tillsättas för snart, på det jag kurde återvända till den, ifall jag ej trifdes i Stockholm eller fann mig icke kunna gagna på min nya plats, och de äfven något om mitt stora sCkord, som jag med ko: ungens begifvande betalt till min på bataljfältet stupade företrädsres enka och barn, för hvilket jag aldrig velet toga ett mig ofta tillbjudet lettre de retenue, i hopp att jag skulle få stanna gvar. Ge nom bifall till dessa postulater blef jag lugnad; hvsrefter jag for till baron Palmsijerna för att icke elie