Aftonbladet – 4 juni 1850, sida 2

nISAG PlIIUVIPVIA RGaDLL ICLCUG IVINUL. UTVIL SAUL Lilstånd af moraliskt slafveri, i hvilket folket tror eller inbillar sig att vara fritt, då det likväl är ett viljelöst verktyg för monarkens kreatur, ligger icke i ett folks väsen eller karakter, utan i principens naturliga följder, som uppställer två slags menniskor i staten: de regerande och omyndige: pag. 444: Det är oss såsom Amerikanare mycket svårt att fatta, huru en menniska här i Europa förnuftigtvis kan afsäga sig sitt sjelfmedvetande och sin värdighet som menniska, och blifva undersåte åt en familj — af Guds nåde, eller att ett folk skulle bedja om allernådigst tillåtelse att besluta eller förändra ett enda lagbud. Det skulle vara oss logiskt psykologiskt omöjligt, att fatta en sådan nedsättning af menniskovärde, en sådan förnekelse af moralisk frihet, om vi icke hade tillfälle att skåda detta tillstånd hos folket i de många tusende och millioner invandrare hos oss, som öfvergifva sitt fädernesland i slafveri, utan att hafva kämpat för sin nations befrielsev. Afven flera andra ställen anföras, i samma anda; hvarefter departementschefen yttrar angående frågan om någon eller hvilken åtgärd regeringen bör träffa mot utländningen Harro Harring,i anledning af den ifrågavarande skriften, att departementet från flera synpunkter ansett det önskligast, att all sådan kunde undvikas. Departementet anser skriften så fattig på förstånd, betydelselös och föga egnad att vinna insteg, att ingen skadlig verkan deraf är att befara, äfven om man icke afser den inflytelse som måste blifva en följd af författarens taktlösa högmod, att håna sjelfva det folk, ibland hvilket han som fremling uppehåller sig. Departementet till och med anser, att den äfventyrare, hvarom nu handlas, icke ogerna ser sig blifva föremål för något, som han kan kalla offentlig förföljelse; o. sv. Men allt detta oaktadt, har dock departementet funnit, att andra och afgörande hänseenden göra nödigt att vidtaga något. Huru liberalt norrska grundlagen och tryckfrihetslagen än äro affattade, betviflar Dep, att det kan förenas med deras anda och bokstaf att lemna författaren af en så utfarande skrift onäpst. Då 100 i grundlagen betecknar såsom straffvärdt missbruk af tryckfriheten, om någon uppsåtligen och uppenbart sjelf visat eller uppmanat andra till olydnad mot lagarne, missaktning mot religionen, sedligheten eller de konstitutionella statsmakterna, så har den förmodligen åsyftat att förbjuda ett sådant sätt att yttra sig, som verkar till boritagandet af den aktning, hvarmed statsmakterna, i begreppen, likasåväl som religion och sedlighbet böra betraktas. Att författaren häremot brutit och att skriften är straffbar, antages således; men huruvida författaren kan sägas hafva i tryckt skrift uppmanat till att kullkasta statsförfattningen och således är förfallen under kriminallagens kap. 9 8 30, anser departementet måste besvaras nekande., Efter denna framställning säger departementschefen, att om det vore fråga om en norrsk undersåte, så skulle han tillstyrka åtal; men då fråga är om en utlänning, som efter departementets förmenande på sedan anförde skäl bör förvisas riket, tillstyrkes ej ett sådant. Förvisming och åtal kan icke samtidigt begagnas, då den åtalade skulle under åtalet qvarblifva, och att fördröja den förra är så mycket mindre skäl, som kriminallagens kap. 9 26 är ensam tillräcklig att här använda. Uppsåtet att nedbryta grundsatserna för nuvarande samhällsordning är påtaglig, och då Harrings föregående lif och verksamhet antyda, samt han till och med sjelf vid annat tillfälle tillkännagifvit för allmänheten, att han står i nära förbindelse till revolutionära elementer, från hvilkas verksamhet Norge (bvårt fädernesland) hvars förhållanden han och liktänkande sakna förmåga att på ett sundt sätt uppfatta, bör hållas fritt, (?) biträder departementschefen stiftamimannens uttalade mening, att Harrings fortfarande vistelse i riket icke må tillätas. För lagligheten af denna åtgärd åberopas ansvarighetslagen af den 7 Juli 1828, 8 3, som inskränkt förbudet mot att landsförvisa någon, utan i de genom lag föreskrifne fall, dertill, att det endast är statens egne medborgare mot hvilken en sådan myndighet icke må användas. I detta afseende hemtas stöd ur storthingsförbandlingarne för Juni 1828, pag. 437, i en anmärknirg af Lagthinget, som af Odelsthinget bifallits, och enligt hvilken regeringen har rätt att utvisa sådana personer, som äro misstänkte, äfven om de medföra lagligt pass och annan laglig legitimation. En sådan rätt säges deri vara en följd af dep hvarje stat, genom folkrätten, tillkommande territorialrätt. Slutligen anses det följa af sakens natur, att om den förvisade en gång genom polisen afföres ur ri ket, men återvänder, han bör kunna gripas och åtalas, samt efter utståndet straff åter uttransporteras, samt föreslås, att detta må Harring uttryckligen tillkännagifvas; hvarefter det i gårdagens blad ordagrannt anförda regeringsbeslutet föreslås. Morgenbladet yttrar sig härom hufvudsakligen som följer: Om regeringen eller statsrådet Sörensen kade sagt att Harring, som varit med i mången frihetsstrid under perioden mellan 1830 och 4840 eller något sednare, är en i Storryssens ögon misstänkt och farlig person, hvilken vi blifvit anmodade att jga härifrån, för att icke få spektakler: då skulle vi hafva trott historien; och huru uselt och jemmerligt man än hade ansett ett sådant beteende, hade man dock icke tviflat på rent spel. Men hvilka äro de historier som man har gifvit till lifs? Er Harring har hånat vårt folk och vår nation, angripit vår författning etc. etc.! Skall man le åt den allvarliga tonen i dessa påståenden, eller skall man gråta åt det rörande, sentimentala utbrott, hvilka utgöra liksom kryddor i denna politiska soppa? Stiftsamtmannen Sem skall vara syndabocken som har föranledt denna ifver. Ja visst är hr Sem en beskedlig och foglig man; men vi tro knappt att en hög rysk kommendör skulle hafva låtit förmå sig till en sådan foglighet. Stiftsamtmannen Sem har således gått åstad att köpa Harrings bok, hans skaldestycke testamentet från Amerika, och läst den, samt funnit sitt konstitutionelt-monarkiska hjerta deröfver tändas till vrede! Det var oss en vacker historia, som inga menniskor sätta i tvifvel! Det vare långt från oss att betvifla, att justitiedepartementet icke skulle hafva liggande vid sin jurnal ett bref från stiftamtman Sem, jemte hvilket skaldestycket blifvit sändt; men när man berättar oss, att hr Sem fått det infallet att köpa Harrings poem, ja till och med att läsa detsamma: då tvifla vi. Och På grund af detta tvifvel misstro vi naturligtvis äfven uppriktigheten af argumentationen. . . Det är visserligen icke någon olaglig handling här i landet, att skrifva emot monarkien och till fördel för republiken; men deruti består Harrings hela angifna brott. Vi ha icke hört någon bestrida att ban här fört ett stilla och oklanderligt lif. Vi kallade i går hans idter excentriska, cch som här icke skola finna sympati; vi äro i dag af stiftsamtmannens anmälan styrkte i denna tanke, samt uti vår öfvertygelse om, att hr Harring här icke kunnat göra politisk skada, om ban än aldrig så gerna skulle velat det. Deremot har regeringen först och främst gjort sig sjelf en stor skada med sin våldsamhet AmnmAaAt hannar msmanmmt davmiass Pun AA BO