Aftonbladet – 3 juni 1850, sida 2

MMVIIvE SVAM VI RTLREL DID SR ACID, Mat YE rat den åsigten, att man först hade bort un-dersöka, hvaraf det kan härröra, att den för handenvarande kyrkliga institutionen nu mera tlicke såsom fordom är tillräcklig för tillfredsställandet af det andliga lifvets kraf, ssmt att, om denna är felaktig och förvänd, stiftandet af ett enskildt sällskap i hvarje fall torde blifva ett föga verksamt palliativ för afhje!pandet af en sådan brist. Huru utlåter sig red anledning häraf brochyrförfattaren? Jo, säger han, Aftonbl. yrkar väl också, för sken på nödvändigheten af en mera ingripande religiös verksamhet — men så snart någon vill försöka att göra allvar deraf, så smart ordet Iskall varda handling, då är Aftonbl. genast färdigt att på försåtligt sätt förhindra detta; ty han vet ganska väl, att der sann kristlig upplysning, der äkta fromhet i tro och lefverne blifva rådande, der biifva menniskorna liksom rotfästade ...och flyga ej mer omkring såsom agnar för alla tidens lösa vindkast, för hvarje pust från Aftonbladets blåsbälg., Deremot röja läsarne icke sällan en ganska stor jesuitisk slughet, när fråga är att draga för deras antagonister ofördelaktiga slutsatser. IVi läto framskymta den farhågan, som nu från Imånga håll blifvit uttalad, om icke möjligen den innersta tanken med den inre missionen kunde vara att tillskapa ett politiskt instrument i de maktegandes händer, och såmedelst Jicke allenast afleda tankarne från de reformer i samhällsinrättningarne, hvilka länge varit i Ifråga, utan ock mot de reformer i kyrkligt hänseende, för hvilka tänkesättet mer och mer Isynes mogna, tillskapa en stark och genom sin Imassa och sin fanatiska intolerans imponcrande motvigt. Här har hrochyrförf. genast den insinuationen tillhands, att med de maktegande A B. här menar regeringen — Konungen eller fäderneslandets lagliga öfverhet. Viundra hvad D. A., som äfven haft några ord om prelatensiska interessen, med hvilka byråkratiens i allmänhet licke sällan sammanfalla, skall vilja säga om en dylik tolkning? Uti en tysk tidning (Kölnische Zeitung) hafve vi nyligen funnit ett yttrande om läsarne, att de förkasta hvarje från Luthers dagar timad innovation i kyrkan, samt hålla sig endast och allenast till reformationstidens skrifter och lärobestämningar. ,Hitintills, fortfar den tyska tidningsartikeln, hafva dessa läsare i Sverige blifvit betraktade som en sekt och varit underkastade nog stränga lagliga åtgärder för sin ofta missledda och ända till argaste fanatism Istegrade ifver; men genom den vändning, som sakerna fått derigenom, att ett inflytelserikt sällskap tagit läseriet under sitt hägn, torde det kanhända snart intaga en helt annan ställning i statskyrkan, helst erkebiskopen skall vara detsamma ingenting mindre än obenägen, under det samma sekt ofta förkättrat hans företrädares, den firade Wallins arbeten. Denna beskrifning torde ofelbart så mycket mindre anses oriktig, som d:r Wieselgren sjelf betecknat dem såsom kyrkans konservation, motsvarande Tysklands nuvarande Alt-lutheraner. Att de förkätrat Wallin, är också en allmänt känd sak; också har man till deras fromma gjort en omarbetning af hans herrliga psalmbok, och denna omarbetning har, såsom en insändare i A. B. nyligen haft att förmäla, äfven blifvit antagen till bruk vid deras and2ktsssmmankomster. Det torde förlåtas om man af ett sällskap, som tagit denna kyrkliga, med hela medeltidens ofördragsamhet och fördomar behäftade konservaItism i hägn, ej väntar mycket för afbjelpandet af de brister, hvaraf vår kyrka lider. Också har brochyrförf. funnit sig generad afden, som oss synes, alldeles ovedersägliga slutföljden, hvilken A. B. gjort, att stiftandet af detta sällskap tillika innebär ett medgifvande, att kyrkan, sådan den nu är, ej mäktar uppfylla sin bestämmelse,. Stiftandet af detta sällskap behöfver icks nödvändigtvis bevisa en brist i våra kyrkliga organisationer,, menar han. Menpv, frågar vår författare, skall då blott presterskapet vara aktivt, och hela svenska menigheten passiv?, — Från kristendomens äldsta tider, så ofta kyrkan lefvat ett lefvande lif och velat uppfylla sin bestämmelse i anda och sanning, har ju alltid en vexelverkan egt rum emellan församlingsmedlemmarne och lärarne, en samverkan för samma höga ändamål. Här är en punkt, i hvilken vi icke annat kunna än med förf. förena oss. Just deruti att en sådan samoch vexelverkan emellan församlingsmedlemmarne och lärarne icke rådt och svårligen heller kan råda med våra närvarande kyrkliga former, deruti vilja vi finna en af de stora hufvudbrister, som vidlåda kyrkans nuvarande organisation. Presterskapet har betraktat församlingsmedlemmarnesåsom omyndiga förbehållande sig sjelf all styrelse, all verksamhet och makt i kyrkliga angelägenheter. I denna anda är icke allenast vår gamla kyrkolag, utan till en del äfven det nya kyrkolagsförslaget affattadt. Också har beklagligen det svenska foket hitlintills blott allt för x ycket försummat att uti detta hänseende häfda den rätt, som tillkommer det. Men huru en sådan samverkan skall genom kringresande missionärer och konventiklar kunna främjas, förstå viicke. Tvertom, om vi befara, att härigenom mestadels endast ännu mer söndring emellan presterskapet och församlingen skall föran!edas, så är detta en farhåga, som vi hört delas af ganska betydande I män bland sjelfva presterskapet. Emellertid, om våra tvifvelsmål rörande det direkta gagn, som sällskapet för den inre mISsionen skall åstadkomma, härigenom uppå intet sätt blifvit häfda (att det på indirekt sätt skall leda till ganska mycket gagn genom den uppmärksamhet på de kyrkliga angelägenheterna, jhvartill det redan ledt och framdeles ofelbart lännu mer skall leda, har af oss aldrig blifvit ifrågasatt); så skulle vi dock på intet sätt vilja hindra dess verksamhet, om ens detta låge i vår förmåga. Vi hafva aldrig önskat eller förordat konventikelplakatets upplifvande, ehuru e kunna annat än anmärka som något ma medan datta Nlakat nana Avarstår vi ick