Aftonbladet – 3 juni 1850, sida 2

Från Uddevalla skrifves: På Smedseröd gästgifvaregård hade ett större antal Reformvänner sammankommit sistl. tisdag, och valde bland sig en herr Nöring till ombud vid nästa allmänna Reformmöte i Örebro. ———— — Under rubriken: Om inre missionen, med anledning af Aftonbladsartikeln i JM 99 den 30 April 1850) har en liten brochyr nyss utkommit. Aftonbladet har utaf andra tidningar och tidningsinsändare fått uppbära förebråelser, för det det icke med nog ifver uppträdt mot den inre missionen; brochyrförf:n har deremot helt och hållet ignonerat de mycket mer prononcerade betänkligheter, som utaf samtliga fraktioner af den liberala pressen mot den inre missionen blifvit framkastade, och uteslutande rigtat sin brochyr mot förenämnda artikel, viljande i denna se mett nytt prof på den insidiösa karakter, som är Aftonbladet egenx. Vi frukta, vi skulle trötta våra läsares tålamod, derest vi ville omständligt nagelfara denna brochyr af en författare som, fastän han säger sig icke höra till den inre missionens medlemmar — naturligtvis! — icke dessmindre tagit ordet af nitälskan för dess id, och är så väl hemmastadd med dess förhandlingar, att han kan upplysa det dessa stadgarp, hvilka nyligen varit synliga, endast äro första utkastet till sällskapets organisation, hvilket framdeles, så fort sig göra låter, skall kompletteras och omstöändligare utarbetas... Emellertid då den förhandlade saken är ett ämne af vigt, så kunna vi icke med tystnad förbigå ett och annat. Vidkommande först det läseri, som icke allenast vi utan alla med oss, som icke med brocbyrförfattaren stå på den inre missionens sida, befarat af den inre missionen skola föranledas, så utlåter sig på följande sätt vår författare: Inom hvarje kyrka och inom hvarje större sekt är der alltid några, hos hvilka det andliga sinnet är starkare väckt, hvilka hafva djupt intresse för kristendomen både såsom lära och lif, bemöda sig att med lefvernet bevisa sin tro, och nitälska för kristendomens seser, icke endast för de timliga välsignelser, hvilka genom en sann kristendom tillskyndas menskligheten, utan i synnerhet emedan de insett sambandet mellan detta lifvet och det tillkommande. Men der finnas äfven andra, hvilka tillhöra sin kyrka eller sekt endast, så att säga, pro forma, endast för yttre orsakers skull eller af vana. Dessa gifva åt de försnämnde benämningen läsare, och emedan deras egen känsla af andliga behof är svag och deras tro på kristendomens förmåga att fylla dessa behof är ringa, så kunna de icke förstå de förras värma, hvaraf ofta händer att de anse dem alla vara hycklare., Häruti har fört. omedvetet och mot sin vilja uttalat en af de brister, som vanligen vidlåda de så kallade läsarne, nemligen deras ofördragsamhet och benägenhet till alt döma och fördöma. Sjelfva äro de de enda, hos hvilka det andliga sinnet är väckt; hvar och en, som icke deltager i deras konventiklar, icke med dem hänger hufvudet, icke för enahanda fraser på tungan och icke uti allt delar deras åsigter, han tillhör den kristna kyrkan endast pro forma, för yttre orsakers skull eller af vana,, mena de. Vi hafva icke vågat tilltro oss att döma öfver andras samveten; vi hafva ingalunda velat anse alla läsare för hycklare, vi vilja tvärtemot gerna tro, att det är allvar, värma och nit i deras gudaktighet. Men icke allt slags gudaktighet är en rent kristlig gudaktighet. Vi hafva Martensens Dogmatik framför oss. Der läses ibland annat följande citat från en medeltidsförfattäre: Många menniskor, hvilka nyligen begynt att lyfta sig öfver tid och rum, råka ut på ett haf, hvari många drunkna. När dessa menniskor begynt att göra en blick in i evigheten; så finna de, att de förut voro blinda, fattiga och utan Gud. Men nu mena de sig att vara fulla af Gud och gripa saken an på ett otidigt sätt. Hela deras själ råkar uti ett jäsnmingstillstånd; det är med dem, som med bien, när de för örsta gången fara ut af kupan: de flyga förvirrade omkring och hitta hvarken ut eller in. Men, uppblåsta utaf andligt högmod, gå denu senast att sätta sig till doms öfver andra; och fven vår brochyrförf. h:r icke uti detta fall örnekat sitt läsarelynne. Se här, huru käreksfullt och mildt han dömer om Aftonbla-; let: Men det är nogsamt bekanty, säger han, hvad Aftonbl. egentligen menar med obscurantism; dermed menar han: Tron. Tron på Bibeln såsom gudomlig uppenbarelse, tron På Jesus Christus, icke allenast såsom sedelärare, atan såsom sann Gud och sann menniska 1 en person såsom verldens Frälsare. :Denna våra äders apostoliska tro är den reaktion, den obscurantism och det oförnuft, hvilbet Aftonbl. serna ville afvända från vårt slögte; ty han inser Tro vara detsamma som andligt slafveri. Jan anser tro på Bibeln såsom Guds ord vara n sömndryck för all fri tankeverksamhet, ett and på forskningsbegäret, en inskränkning för let menskliga förnuftet, hvad dess högsta föeemål beträffar. Efter denna fromma anklagelse håller nu författaren en föreläsning om tron, bättre än det mesta man får höra rån detta håll, det medgifves; men som dock cke kon innebära något nytt för den, som är let minsta hemmastadd med andliga ämnen. Vi vilja icke fråga, hvilken grund förf. har för in om Aftonbl. här fällda dom. Det hör, som sagdt är, till hans parti, alt icke anse sig ehöfva någon annan grund för en sådan dom, in att man icke med hull cch hår är en af