Aftonbladet – 29 maj 1850, sida 2

mm a lutad öfver hennes stol och betraktade henne med gnistrande ögon. , ETT ÅTERSEENDE. Sedan Wernerskan betraktat sin skatt, tillslöt hon skåpet med sina dubbelnycklar och reste sig från stolen. Aftonsolens skimmer hade försvunnit, det hade blifvit skumt i rummet. Hon skule gå efter ljus. Hon kände sig illa till mods i mörkret och hatade natten med dess hemskhet. Då hon vände sig om, stod den långa svarta skuggan framför hennes ögon. Oaktadt den mörka skymningen kände hon igen honom. Hon darrade för denna oväntade syn, liksom för ett spöke som uppstigit ur grafven. Förskräckelsen sammanpressade hennes mun; hon kunde icke ens ropa på bjelpDen gråa skuggan pekade befallande på en stol och den eljest så modiga qvinnan lydde honom mekaniskt. Hon satte sig och han nedkrympte på länstolen nära henne. De talade icke; ingen vågade. säga det första ordet. Det var ett rysligt återseende. Efter en paus hviskade Wernerskan först: Min man.x Å Ja, jag är det, svarade den gråa skuggan, som hört hennes ord. Jag kommer 1 dag för att fordra räkenskap. Jag är icke död, såsom du tror, icke heller vansinnig mer. Jag vet att Gud ännu lefver, att lan ännu icke dött genom menniskornas ondska. Hör du qvinna: han lefver!n Wernerskan darrade; skuggan fortfor med dof röst: pHan lefver för att straffa ondskan. Han skall tillintetgöra dig i sin vrede, ty du har på en dag begått större synder än Sodom och Gomorrha under hela sin tid. Den förskräckta qvinnan skylde sitt ansigte. i Jag var din man,, sade den gråa skuggan doft; rjag älskade dig. Då jag tog dig till hustru, var Jag ansedd och aktad; ingen fläck lådde vid mitt namn, Du ruinerade mig på ett år genom ditt slöseri och öfvermod. Du öfvertalade mig och jag blef af kärlek till dig — bankruttör. Folket pekade fioger åt mig. Säg, är det sannt? Ur Wernerskans pbeklämda bröst framträngde ett tyst jaäl!r ;s )I början var du endast lättsinnig; men sedermera blef du elak också. Du har förfalskat papper, raderat och för