Aftonbladet – 29 maj 1850, sida 2

AA — — — — — — — — gjorde en våldsam ansträngning för att få gråta. Hennes ansigte förvreds ohyggligt, men hon förmådde icke frampressa några tårar. Hon hade endast förbannelser, men ingen tröst. Endast en så kraftig natur som hennes kunde bära en sådan storm. Hon dog icke; hon sjuknade icke ens; men hennes kraft var bruten. Hennes svarta hår grånade inom kort, hennes utseende förändrades, hon blef mager och gulblek. I trots af alla ansträngningar kunde fru Werner icke upptäcka sin dotters tillflyktsort. Sannolikt hade musikläraren begifvit sig med Louise till Frankrike eller England. Fru Werner lefde sedan den tiden mera ensam och indraget än förut. Hennes dotters namn kom aldrig öfver hennes läppar; hennes porträtt hade hon nedtagit från väggen. Hon förmådde icke mera se anletsdragen af det enda väsende som hon älskat, så uppriktigt och innerligt älskat, och som så skamligt bedragit henne. Nemesis hade hunnit henne; det gudomliga straffet hade träffat hennes bjerta på det enda ställe, der det ännu kunde såras. Sina affärer fortsatte hon emedlertid som förut. Penningen hade nu blifvit hennes enda passion. Hon ägde ännu en betydlig förmögenhet i statspapper, som musikläraren icke fått med sig. Hon lånade åter på pant och hypothek mot oerhördt hög ränta, med satanisk elakhet ruinerande unga slösare och afsigkomna familjer. Hon batade alla menniskor, hon trodde ingen mer, sedan hon blifvit bedrägen af sin dotter. Några veckor hade förflutit: sedan Louises flykt. Wernerskan satt i sin länstol framför skåpet, hvilket hon nu försett med trefaldiga konstlås. Solen höll på att g2 ned och aftonrodnaden kastade ett matt gult sken in genom de stora fönsterrutorna. Möblerna skimrade underbart; en spöklik halfdager var utbredd öfver det hela. En grå skugga sväfvade tyst in genom rummet och lutade sig öfver den stol, på hvilken Wernerskan satt, sedan hon öppnat sitt skåp, för att med giriga blickar mönstra sina skatter. Här och der lågo panter på hvilka hon lånat ut pengar, silfverskedar, silfverstakar, guldringar, kedjor och ur m. m. Wernerskan var helt och hållet fördjupad i Idenna anblick. Hon såg icke den gråa skuggan som stod