Aftonbladet – 28 maj 1850, sida 2

Halda UucCIdl, HULL 1ldil UyS5 STtL Har I HUuLlvUuustaden. Ett par utdrag ur denna afdelning torde intressera läsaren: Om den innersta driffjedern så väl till den inre missionen i allmäxzhet, som till apostelen Wieselgrens uppenbarelser utom sin lagliga embetssför i synnerhet, längre vore en hemlighet, så sr jag i tillfälle att fu!lständigt afstöja densamma: icke efter hörsagor, gissningar och slutsatser, utan med något ändå mera bindande: verba formalia i ett bref, skrifvet och undertecknedt af P. Wieselgren i egen nitisk person. Så här lyda orden: Tror man då ej, att det reisiösa är ett sinne, lika verkligt som det musikaliska; at: pröfning fordras ej blott bo det äzer, utan äfven ho det kan väcka och nåra, der det väckas och näras bör? Må de, som vilja bevara i tidens strid ), ej förgäta, hvad som gir djupast in i menskligheten, kraftigast genom tidebvarfven! Upphör Tron att vara folkets grund, hvad grund äger Thronen? ). Den första puskten gifver vid handen, att doktor Wieselgren är den, som görat skal!, såsom den der dokumenterat sin kallelse att väcka och nära det religiösa sinnet; den sista upplyser ändamålet: att nemligen thronens upprätthållande utgör slutstenen i den byggnad hvartill grundvalen lägges af det religtösa sinnet genom tron. Det är icke att misstaga sig på denna åsigts syfte: att använda religionan som hjelphustru i politikens hbushåll. Och 4: man vet att jag (Wieselgren) för det ifrågavarinde målet ?) uppoffrar lif, ära och gods, som de I,zamle uttryckte sig)); så har det andligt politiska I missionärsvärfvet ej kunnat anförtros i redeboggare häsxder, än doktor Wieselgrens, hvars myckna oväIsende i predikstolen och brinnande förmaningar till lydnad för öfverbeten, helt naturligt locka uppmärksamheten från det verldsliga bullret och göra undersitarne lika fromma som undergifna. För konvulsionerna af det politiskt andliga nitet vore ochristligt att ställa aposteln sjelf till rätta.n Angående sjelfva missionssällskapets stiftare yt:rår hr C. lika sarkastiskt följande: Der stöter man främst på hans ex. friberre Lagerbjelke, som, icke nöjd med serafimer-ordens öfverste skattmästare-kall, sålunda äfven öfvertagit himmelrikets. Hans exellens är för öfrigt ur !jenst och herre öfver sin tid. När man ingenting har att göra, blir dagen lång; med någ.t måste den fördrifvas. Hans exellens har dessutom haft den nåden att vara konungars rådgifvare, och det är således helt naturligt, att han, sedan qväliens skuggor börjat wbreda sig i hans lefnads dal, känner ett tr gande behof, att genom extra botfärdighet lätta sitt samvete och försona alla korungars konung. Det är både uppbyggligt och efterdömiigt. Måtte var:nde .oc3 blifvande konseljledamöter spegla sig i exemplit! nogern inställer sig alltid förr eller sednare, cch å återstår endast att söka tröst och lugn i bigotteriets hamn. Då jag blef varse general Lefråns namn blacd samvetsdirektörernes, rann mig i minnet ett uttryck för någon tid sedan i en tidning, om hvad som varit i nådig säck, innan det kom i underdånig p3sen. Säg nu att nya regimens reformer äro bara fusk verk! Krigskollegium är reorganiseradt, med den i ögonen springande båtnad, att chefen der ingenting har att göra, utan kan följa sitt fromma hiertas drift och använda sin tid på missionsverket. Lycklige president, som får anförtro sina dyra embetspligter åt Guds barmhertighet och Konusgens nåd! Och ändå lyckligare krigskollegium, som kan gå i land med sina arbeten, utan att presidenten hbehöfver i dem lägga sin näsa i blöt! Hr Lefren är fin som en .synålsudd i sina beräkningar — man skulle vara bra slö, för att icke inhemta finesse i Logårdshvalfvet. — Hen vill göra behöfligheten af lön på stat åt krigepresidenten alldeles påtaglig, utan att likväl ,behöfva med ord opponera sig mot regeringen, om hon ännu en gång skulle få det infallet att bringa jett dylikt förslag å bane. Det är ett ovedersägligt jargument, för hvilket du som riksd:gsman står i ej obetydlig förbindelse hos hr generallöjtnanten och 1. f. krigs-presidenten. Hvad justitierådet grefve Snoilsky hari missiopssällskapets direktion at beställa, låter ej lika lätt begripa sig. Högsta domstolen är just ingen latIhundsplats, åtminstone ej för dem, som utan skryt och biafsigter, hafva Gud för ögonen i alla sina förehafvanden. I fall man får antaga, att det Högsta Väsendet Inar sin uppmärksamhet i detalj åt företeelserna på vår lumpna planet, måste det finna mera behag i en domare — framför allv i högsta instansen — som nitiskt, samvetsgrant och skarpsinnigt sköter sitt vigtiga kall, af hvilket mede sk OT8 väl eller ve beror, än i en andäktig stc låter egna embetsgöromål gå på Guds försyn, under det han i stället faller kyrkans män i embetet. Jag I vet. och värderar, att grefve Snoilsky är en man af både ära och samvete. redlig i sin vandel och rättskaffens i domarevärf; roen hela verlden känner honom ej så väl som jag. Dan missärker, att bas pund ej är så utomordentligt, at hin deraf nan Idela med sig i många riktninsar, utan att det Fu Tbete, honom ligger att sköta, deraf lider. Öppet ltaladt, tror jag, att erefve Snoilsky inträdt i missionssällskapet, för att göra sig axsgenänm hos det konservativa partiet, hvars läror predikas af missiori Irerne under christendomens omslag; på samn som justitierådet Scbmidt slöt sig till Skyc ninger, för att vinna de tongifvande och inflytelseTrika filsntropernas sympathier. Säkrast vandra högIsta domsto:ens ledamöter sin srät rakt fram, uten latt blicka hvarken åt höger eller venster. Bibelläsning är visserligen den vördnadsvärdaste af all 5Y8I Iselsättning, på lediga stunder; men aut för jurister läsning af lagboken och laga stadgar ej heller är att lförsmå — icke ens kanske för utgifvare af lögsamlingar och juridiska arkifver — derom lemnar juIstitigombudsmannen Theorells sednaste embetsberätItelse en och annan vink. Så vida hans omdömen I hålla stånd (buruvida de uppvuxit från det rena ni-Itets rot, eller äro, de ocksä, barn af lycksökeri inr för opinionen, lemnas derhän, äfvensom om de kom, ma att bära frukt, eller blifvit sädda på helleberget. hvilket nog varder vid den Tostundande riksdagen luppenbaradt), skulle en juridisk kurs lända månaen hill mera fromma, än andliga och filantropiska ti4sfördrif. De andlige fäderne må uppgöra med sig sjelve -loch med det stånd, de tillhöra, om behörigheten af ,)deras inträde i direktionen för den inre missionin : , öss lekmän bekymrar det föga. JIase och erkänns Jhrr doktorer, prostar och kyrkoberdar sin oförmiz jatt, utan missionsapostlars till-jelp, kunna besörja själavården inom sina församlingar, så må de då i tl Herrans nama passa pi tillfället att hjelpa sig sjelfye a lock sina bjordar ur klämman. Deras släp afverldsr liga läsare och politiska beskedliggörare lönar ej mör gIdan att tala om. : ol Jag förstår ej, genom hvilken sällsam begreppiIkedja Molicres odödlige Tartuffe i detta Dscnblick står lifslefvande för mina tankar, med skenhelig uppIsyn och i ödmjuk ställning, suckande: -) Kl.ckan är, min Herre! half till sex: al Det är min bönestund. Förlåt mig om er töcks!... Med den talang hr Crusenstolpe har att finna öfvergångar från ett ämne till ett annat, har ee 1 an LbaArtartvativsn