Aftonbladet – 27 maj 1850, sida 4

EE ASKERS NRA ETS NES RNE ANS STINKER r Y S Det torde vara svårt att skildra Wandas känslor oct tavkar i sin raska vexling. Fruktan och tvifvel, inges och bopp stredo i början i hennes bröst. Hon ville vars mi!d, men äfven rättvis. Ieke lättsinnigt ville hon upp lösa en förbindelse, som hon trodde vara knuten i et lyckligt ögonblick och för evigheten. Med den innerlig het, som var henne eger, kände hon sig fästad vid der man hon en gång utvalt. Hennes bjerta blödde, då hor tänkte på nödvändigheten att slita sig lös från en ovär dig. Huru ofta föll icke den berättelse henne ir, son hon för lång tid sedan hört i ministerns salong af sin ge nialiska väninna. Man måste ofta älska, hvad man miste föraktal!s upp. repade grefvinnan tyst. Men Wanda var en för klar oct bestämd natur, för att blifva rof för romantiskt känslo. frosseri. Med kraft befrisde hona sig från hvarje okla känsla, för hvilken hon icke kunde göra sig rigtigt reda Den sanna kärlekens grund syntes henne bestå i ömsesidi; aktning. Hennes beslut var fattadt. Under smärtsam strid hadt hon vunnit nidig fasthet. Än en gång ville hon se lega tioassekreteraren. Hon ville icke fördöma honom ohörd Men om han icke kunde rättfärdiga sig, om han icke kund förneka sin skuld, då måste hon bryta med honom, bryts för evigt. Nu var hon lugn och beredd, och afvaktade hans an komst med en för henne sj-1f oförklarlig glädtighet, son endast är stora själar egen i afgörande ögonblick, Den timma slog, hvilken hon bestämt för Karl. Hoi hörde utan darrning hans steg. På hennes begäran drogs Lucie ochMarie sig tillbaka in i hennes sängkammare De skulle blifva vittnen till detta sista samtal. Legations sekreteraren inträdde. I hans ansigte lågo spår efter dei svåra natten. Han såg blek och tärd ut, men hade doci icke förlorat något utaf sin förra säkerhet. Min Wanda, min hulda brud! utropade han, då hai som vanligt kysste Wandas band, hvilken hon ännu ick: vågade draga ifrån honom. Wanda kunde ej låta bi att omärkligt rysa vid dett: tecken af den gamla förtroligheten.