Aftonbladet – 22 maj 1850, sida 2

. 6:0 Ått förnuftet förklarar theologien vara en lära om menniskans väsende? 7:0 Att intet lif finnes efter detta? 8:o Att förnuftet genom Luthers reformation vann endast en liten del af den seger det bordt vinna? 9:0 Att följden af den lära, Borg framställer, skall blifva en omskapning af alla de menskliga samhällsinrättningar ? 10:0 Att Borg förnekat vår Frälsare Jesus Christus vara gud och menniska på en gång? 41:0 Att Christi uppståndelse och himmelsfärd förnekas? 192:0 Att Gud ej fiones utom I sammanhang med menniskan; så att Gud ej finnes utom menniskan? 43:0 Att Gud ej funnits till före menniskan ? 14:0 Att hvarje menniska är sin egen: frälsare; behöfver ingen frälsare och har icke heller någon sådan ? 15:0 Att syndafallet icke ägt rum, emedan ingen kan evigt fördömas för att hafva ätit en förbjuden frukt? Biand dessa frågor torde likväl blott den första angå hädelse mot Gud, då alla de andra måste hänföras till villfarande lärosatser, och i den på Kongl. Maj:ts befallning författade och utgifna samling af författningar och stadgar, hvilka ändra eller förklara kyrkolagen af 1686, förklaras också uttryckligen att förnekelse af en Gud och ett lif efter detta, eller af den rena evangeliska läran, skall anses efter 4 kap. 4 8 M. B., som börjar: Utsprider inländsk eller fremmande man villfarande lärosats, och efter varning, thermed ej afstår; Men 4:de 8 af Kongl. Maj:ts nådiga stadga och påbud till bämmande af hvarjehanda villfarelser och deras utspridande af den 20 Mars 1783 föreskrifver derjemte att: der det hända skulle att kyrkoberden finge förspörja att någon som eljest sig stilla och roligen i församlingen uppförde, vore råkad i någon villfarande mening, om det som anginge vår rätta salighetsgrund och medel, så bör han så sjelf som med comministri tillhjelp, dock uten att sådant vidare kunnigt göra, använda all möjig fit, att af Gudås heliga ord undervisa och öfvertyga den vilifarande om sin villfarelse, samt genom Guds nåd söka bringa bonom derif år på rätta salighetens väg, hvarvid så mycket mer saktmodighet brukas bör, som han vid detta tillfället har att göra med en uti frestelser råkad själ. Och der sådane af kyrkoherden och kapellanen hos den villfarande tid efter annan gjorde mogne och fiitige undervisningar och förmaningar intet skulle uträttan, bör sådant anmälas hos prosten, som derefter med all flit och saktmodighet bör fortsätta pastors arbete, hvzrefter om äfven detta vore fåfängt, pprosten det hos biskopen och konsistorium anmäler, som äfven måste låta sig vara om hjertat högst angeläget, att undervisa den villfarande, sökande med all flit, förmå honom till sunda tankarx. Med iakttagande af dessa föreskrifter borde väl polisen hafva bållit sig blott till den första frågan och öfverlemnat hela den öfriga saken till vederbörande presterskap. Orå äfven br polismästaren skulle ansett sig qvalificerad att bedöma en filosofiskt-theologisk fråga, liksom han ansett sig befogad att försäkra, då ban ransakar i vetenskapliga ärenden, det lika stora underverk ske nu för tiden som fordomv,, så borde väl dessa tydliga lagbud äfvensom 1762 års kongl. bref efterlefvas. Men intet vittne har ännu, så vidt rcan hör sig bekant, kunnat bejaka första frågan, och sjelfva Morgonbladet berättar att ett vittne intygat, det hr Borg sagt Christus vara en stor och ädel man samt mensklighetens Gudn, och artikeln i Reform prisar också Christus på ett ganska oförtydbart sätt, hvilket svårligen står tillsammans med hädelse. Då således den delen af saken, som möjligen tillhört polisen att upptaga, alldeles icke blifvit styrst, utan tvärtom motsagd både af vittnen och den tryckta framställningen, och den andra delen, såsom upptagen vid orätt forum, och ännu helt och hållet beroende på br Borgs framtida kommunikation med presterskapet, kan anses vara för det närvarande ännu icke anhängiggjord, så är det ganska naivt att, såsom t. ex. Dagligt Allehanda, redan i början sätta sig till doms i målet. Emedlertid tyckes Dagligt Allehanda i går hafva blifvit mildare stämdt och indirekte förorda 1762 års kungabrefs efterlefvande, eburu det fortfarande yrkar på en någorlunda allvarsam näpsto, under det att Söndagsbladet och Morgonbladet, hvar på sitt håll skrika sitt ptorsfästl ——— tTasändt.)