Aftonbladet – 22 maj 1850, sida 2

prakt. Detta allt ordnades och sammansmältes afl ett rikt snille, som, utrustadt med sådane bjelpmedet, långt ifrån att derigenom förlora i sjelfständighet, lyftade sina vingar till en ännu djerfvare och säkrare flygt. Texten till Vattendragaren, författad af J. N. Bouilly, är att räkna bland de bästa operalibretter, som finnas: anläggningen är förträffligt ordnad, intrigen sinnrik, upplösningen naturlig och tillfredsställande. Det hela lifvas af den ädla, ridderliga anda som tillhörde den äldre franska skolan. De musikaliska momenterna äro lyckligt anbragta, och förnämligast vittnar om författarens takt i detta hänseende, att han ej användt sjelfva den politiska intrigen, utan dess följder till ämne för pjesen, emedan detta slsgs intrig är ett för den musikaliska behandlingen ofruktbart fält. Sällan hafva skald och tonsättare utvecklat på en gång ett sådant mästerskap, och en så harmonisk öfverensstämmelse. Vattendragaren har under den långa tid, den tillhört svenska scenens repertoir, alltid räknats blard publikens älsklingsstycken, och detta val af hr Walin är hedrande för hans smak och omdömesförmågs. Mean fann hos såvgare och orkester ett allmänt nit att framställa det herrliga verket så värdigt som möjligt. Med undantag af Armand (hr Strandberg), Marcellina (m:lle Fundin) och Elina (fru Gelhaar),! var rollbesättningen ny. Mikeli, hufvudpersonen, karakteriserar sig i sång, tal och handling genom en orubblig trofasthet, en älskvärd bonhommie, en jemn gladlynthet, ett kärnfast lugn. Hr Walin tycktes: bafva grundligen studerat rollen och gjort sig reda för dess art, samt ådagalade vid åtskilliga tillfällen en lycklig uppfattning; dock förrådde han stundom: en oro, en viss ojemnhet, som är naturlig första gån-: gen man framställer en så svår roll, men står i uppenbar strid med denna, som fordrar den jemnaste hållning. Vi tro ock, att den anmärkta bristen, skell bortfalla vid operans framtida representationer. I terzetten och finalet uti första, i större delen af andra, samt i tredje akten lyckades han bäst; uti! de herrliga kupletterna i första akten gat han der-: emot sitt uttryck något sväfvande, något vacklande,! som här är främmande. Denna sång är en bön, ful! af tillförsigt och mod; kompositören har förträffligt karakteriserat den genom allegrotempot. som el-; jest ej plägar användas för bönkompositioner, och I med detsamma äfven antydt det djerfva och vågade i hans förehafvande. Endast i 3:e kupletten förmärkes någon tvekan: que resoudre? o ciel! et que faire? Men den friska melodiens upptagande af flöjt och klarinett antyder att denna tvekan blott: var ögonblicklig, cch vid orden ,aide ton fråren: återvänder det fordna glada modet fullkomligt. för att ej mer svika. Denna komposition är märkvärdig både som konstverk och som själsmålning, och. medför äfven svårigheter af helt annan art än den vanliga. I andra akten var hr W. i allmänhet lyck-! lig, utom då han förde vakten på villovägar: hans; tal hade här något andtrutet och öfveriladt, som äf-! ven för åhöraren försvårade dess uppfattning. Uti sceren efter Armands flykt: il est sauve c. in-j lade hr W. en ganska lyckad karakteristik; han er-. höll vid detta tillfälle en lagerkrans. I Constances parti funno vi mille Berwald, som! äfven här gaf prof på sitt sorgfäljiga rollstudium, sin alltmer artistiska sång. Vid vissa tillfällen skulle vi endast önskat mera bestämdhet och energi: Con-! stance är visserligen en älskvärd, qvinlig varelse, men har ock momenter af öfverraskande heroism. Armand, representerad af hr Strandberg, är en. hederlig man, som råkat ut för någon kalamitet, men ej den högsinte patriot, som offrar sig för ett lands väl, hvilken Cherubini och Bouilly skildrat.! Hr Strandbergs sång och aktion utvisade omtanka,! men ej någon synnerlig lyftning, någon poesi i upp-! fattningen. Hans sköna stämma, hans merendels, rena intonation gjorde sig emellertid nu såsom alltid gällande. Marcellinas och Eiinas partier funno förtjenstfulla representanter uti m:ll Fundin och fru Gelhaar, både hvad sång och spel beträffar. Hr Lundberg gaf Antonios roll synnerligast uti ensemblen med framgång; dock fann man i hans romans ej det vårdade artistiska föredrag, som denna uttrycksfulla sång fordrar och förtjenar. — Hr Uddman gaf kaptenens parti på ett i ailo förtjenstfullt sätt. — Äfven hr Hjortsberg bör nämnas med beröm för sin framställning af den gamle Daniel; likaså hr Lemke (löjtnanten). Ensemblerna gingo i allmänhet väl, och förnämligast må i detta hänseende nämnas det stora. finalet i 4:sta akten, som väl kan kallas operans; värdiga glanspunkt. Såsom benefice-accidenser gåfvos denna afton ouvertyren till Aleeste af Giuck: ett kärnfulit verk, fullt af verksam, skarpt utpräglad rytm. Den synes oss det oaktadt i mindre mån än åtskilliga af Glucks andra ouvertyrer (t. ex. till Iphigenia i Aulis) lämpa sig till konsertouvertyr. Dernäst följde en duett ur Judinnan af Halevy, gifven i kostym at beneficiären och hr Ciaffei, hvilken komposition eger flera goda sceniska: effekter. Hr Ciaffei (Juden Eleazar) var väl maskerad och gaf sitt parti med mycken energi och dramatiskt uttryck. Hr Walin var deremot ej rätt säker, hvilket utan tvifvel hade: sin grund uti de hopade bestyr, som en recettagare måste vidkännas. Årfven hörde man en fantasi för violin af Alard, den hr dAubert utförde med utmärkt artistisk förtjenst, hvarföre han ock vann stort bifall. Recettagaren mottogs med applåd och framropades efter representationens slut. —U— — —Lue, Hr Arnolds soirå var tyvärr icke så talrikt besökt som soiregifvarens utmärkta talang hade förtjent och hans allmänna popularitet låtit förmoda. Troligen hafva de 6 stundande illustra konserterna för mycket tagit allmänhetens uppmärksamhet i anspråk, för att låta den fästas vid andra musikaliska företag. Vi hafva förr vid flera tillfällen yttrat oss om hr Arnolds virtuositet på violoncell samt hans gedigna skola, och inskränka oss således nu hufvudsakligen till aftonens företeelser. Den intressantaste deribland syntes oss vara Adagio religioso för violoncell, med ackompagnement af altviol, 3 violonceller och kontrabas, af C. Arnold senior. Det är ett fantasistycke af på en gång religiös och romantisk anda, rik på vexling i bilderna oaktadt det högtidliga allvaret, förtr:flligt utarbetadt. Det ver tillika en intressant påminnelse om den solide konstnären, som någon tid äfven vistats här, och numera lärer fixerat sig i Christiania såsom musiklärare och ledare ar ett dervarande muArne z rm oh