Aftonbladet – 22 maj 1850, sida 2

Kongl. Teatern. Herr Walins benefice: Vattendragaren.) Det är en besynnerlig, ehuru faktisk omständighet, att de dramatiska kompositörerna i allmänhet gjort så litet för att sammansmälta de olika musikskolornas förtjenster, utan, att derföre uppoffra den individuella karakteren hos den skola tonsättaren sjeif tillhör. : På de stora snillena beror det äfven här att bana vägen, att föregå den reproduktiva talangen såsom osvikliga ledstjernor. Gluck var den förste, som förenade tysk grundlighet och djup med den gammalfranska stylens enkla värdighet, med dess deklamatoriska prakt. Mozart, ung och liflig, som tillbragt en stor del af sin ungdom i Italien, och sedan vistades i det lefnadsglada Wien, gick en annan bana. Han försatte Italiens friska natursanna meledi på tysk botten, och mildrade det stränga kontrapunktiska allvaret genom den ljufligaste sång. Med det fina sinne för det symmetriskt sköna, som var honom eget, höll han i sina. dramatiska verk strängt på den musikaliska formens sjelfständighet, i motsats till Gluek, som åt texten inrymde första platsen... Savåma år, 4787, som den gamle Gluck slöt sin verkningsrika lefnad, och Mozert — som inom få år skulle sluta sitt unga lif — framträdde med sin odödliga Don Juan, kom en ung italiensk kompositör till Paris, för att der söka det erkännande som hans fäderresland vägrade honom, i anseende till den alivarsammare andan i hans skapelser. Han vann det i rikt mått genom sin Lodoiska, Faniska, M.dea, men förnämligast genom Les deux Journees (Vattendragaren), som år 4800 blef synlig. Cherubini förenade här söderns varma melodiska fägring med den franska deklamationens kraft och sanning, och fulländade det hela genom den symmetriska Mozartska formen, genom den tyska ——— : Denna artikel har genom inträffadt sjukdomsfall blifvit något fö dröjd.