Aftonbladet – 21 maj 1850, sida 3

(Införes på begäran.) Under en tid, då man hört så mycket beprisas den stora sparsamheten med ordnars utdelande, hafva visserligen stjernfallen i April och November förra året väckt något uppseende; mer hvad som dock ännu mera fästat allmänhetens förundran är, att just de 2:ne klasser afmedborgare, som den sednare tiden gjort sig mest förtjente af dylika utmärkelser, dervid blifvit nästan alldeles bortglömde, ty ingen, som eger någon kännedom om förhållandena de sednare åren, åtminstone i södra Sverige, lärer kunna neka, att ej jordbrukaren och fabrikanten äro de, som främst bland alla utmärkt sig för drift och verksamhet, kanske ej alltid till så stor fördel för dem sjelfva, men alltid till säker vinst för fäderneslandet och dess arbetande klasser. Man kan icke begära, att Konungen sjelf skall känna dessa personer, änskönt deras namn, som från oländiga, oftast stenbundna, junghedar till fruktbara åkerfält förvandlat tusentals tunnland, äro temligen allmänt kända; men han eger landshöfdingar, af hvilka man billigtvis kan fordra, om de förstå uppfatta sin ställning på de vigtiga platser dem äro anförtrodde, att de fästade hans uppmärksamhet på dessa personer, och insändaren gör sig förvissad om, att Konungen då skulle med största tillfredsställelse omfatta hvarje tillfälle att utmärka dessa män, som gjort sig så högt förtjente af fäderneslandets erkänsla. Hvad som här blifvit yttradt om jordbrukaren kan ill största delen äfven tillämpas på fabrikanten, och ehuru insändaren ej vill klandra, att vid de sednare utnämningarne någon af cheferna för Stockholms större handelshus alltid blifvit ihågkommen med Nordstjernan, vill han dock fiåga, om ej en K—m I M—ö långt mer häraf gjort sig förtjent. Ifrare för Rätt och Sanning.