Aftonbladet – 21 maj 1850, sida 2

öfverväldigade honom och blodet stelnade i hans ådror. Ångestsvetten utbröt på hans panna, ban hackade tänder af bäfvan. Han ville tala, men förskräckelsen fingslade tungan. Han var förlorad, om icke bjelp kom. — Hvad nu? frågade Rolf, som trängde sig fram genom mängden. Hvad är å fårde? sEn spion! ropade folket. Slå ihjel honom, slå i: jel honom I Rolf kastade en blick på den jämmerliga figuren; han kände igen pietisten Kramer, hvars blick uttryckte en bön om medlidande. Jag skall rädda dig, sade machinarbetaren tyst till den stackars uslingen, om du vill säga mig hennes förförares namn). Baron von Kronheimx, hviskade pietisten hastigt. Släpp mannen lös!, ropade Rolf till folkhopen. Jag går i borgen för honom. Han är en äkta demokratn. Mängden lydde, ehuru knotande, Rolf åtnjöt på sednaste tiden stort anseende och hans ord respekterades af alla. Pietisten försvann spårlöst såsom ett spöke. Då machinarbetaren ville inhemta ytterligare underrättelser, var han borta. Emellertid hade deputationen återkommit. Krigsministern hade såsom vanligt gifvit undvikande, otillfredsställande svar, som, i stället för att lugna, endast förargade sinnena. Den uppretade folkmassan begaf sig framåt staden. Vid kastanielunden, nära tyghuset, var ett kompani borgargarde uppstäldt. Åsynen deraf ökade förbittringen. Folket gjorde spe af den beväpnade truppen; några enstaka, oförvägna personer anföllo den med stenkastning. Borgargardet fördrog i början detta skymfande hån och mötte alla anfall med prisvärdt lugn. Slutligen blef dock kompaniets anförare otålig och kommenderade nge fyrl Sex man afsköto tvenne saifvor. Massan vek förskräckt tillbaka. Tre döda blefvo qvar på platsen; bland dem låg svårt sårad — varte Friedel. En kula hade genomborrat hans bröst. Jag dör! sade han med svag röst ull sin broder, som stod på knä vid hans sida och med sin näsduk sökte