Aftonbladet – 21 maj 1850, sida 2

tadt hans förklädnad. Wilhelm var, såsom vi sett, på sitt sätt en god demokrat, och om han äfven, liksom Friedel, lät betala sig för sina tjenster, så sålde ban dock icke, såsom brodren, sin öfvertygelse åt motpartiet. Pietistens beteende var bonom förhatligt och tillfät:et syntes honom gynnande att öfverlemna honom åt folkets hämnd; likväl ville han skona sin egen anförvandt. En spion, en spion! ropade han högt. Hvar är den? Hvar, hvar? ropade mängden uppmärksamt. Der står han, den der med svarta batten. Jag har sett att ban skrifvit åtskilligt. Han måste vara en hemxlig rapportör:. Så obestämd och osäker Wilhelms anklagelse lät, hade den dock önskad följd. De närstående omringade, me! hot och skrik den förskräckta pieti ten, hvilken förgäfves bedyrade sin oskuld. Några handfasta karlar hade redan fattat bonom i kragen, och den der demokratiske ynglingen hade afslagit honom hatten. Slå ihjäl kanaljen! skallade det från alla håll. Folket var i begrepp att efterkomma denna uppmaning. vMina herrar! Jag är oskyldig, mina herrar! Jag är en ärlig demokrat. För Christi skul! befläcken icke edra händer med den rättfärdiges blod. Du skall ej deda, så det skrifvet står, Utan din broder som dig sjelfvan älska. En pietist, en sirspsbroder! ropade mängden; nslå ihjäl bonoml Den skenhelige mannen stod nu afklädd som en bild af elindet. Hatt och peruk hade fallit af honom, hans bjessa var naken och kal, endast bakom öronen och i nacken sparsamt beväxt med rödt hår. Öfver hans ansigte var en dödsblekhet utbredd, sjelfva spetsen af hans kopparnäsa hade förvandlat sig till blyglans; hans läppar darrade, hans lemmar skakades... Rastlöst spejade de små ögonen skyggt omkring efter någon bekant eller vän. Rundt omkring såg han endast vilda, hotande gestalter. Så långt han kunde se, voro käppar och knytnäfvar höjda mothonom, ingen hjelp, ingen utväg att komma undan. Mängden trängde honom allt häftigare in på lifvet; dödsfruktan