Aftonbladet – 21 maj 1850, sida 2

stilla det mörka blodet. Der stå mina mördare! Hämna migl Hämnd! hämnd ! ropade ynglingen. Folket upprepade med raseri hans ord. Helsa min mor — hustru — och barnen! Drag försorg om dem! I näsduken ligga pengarne, vid bara kropen — de förbannade pengarnelv En blodström hindrade den döende att tala vidare. Än en gång försökte svarta Friedel att resa sig upp, men förgäfves. En krampaktig ryckning genomflög hans leder. Hans mun var fast tillsluten. Af bans rullande ögon såg man blott det hvita. Än drog ban en djup suck, derefter var dödskampen slut. Den stora starka mannen var icke mer. Snayftande kastade sig Wilhelm öfver liket. Folkets raseri steg vid denna rörande syn ända till ursinnighet. Nu doppade man näsdukar i den fallnes blod och fästade dem vid stänger, hvilka såsom fanor buros genom gatorna för att uppmana hela staden till uppror. Det hus, som beboddes af köpmannen Benda, om hvilken man falskeligen trodde att befallningen om skjutning utgått, stormades och nedrefs af den förbitirade mängden. Allt var i gäsning och oro. Bodar och hus tillslötos. Den stilla bergaren befarade en natt, betydelsefullare och förfärligare än i Mare Å nyo ströminade massorna till tygt . eggade det förbiitrade folket till Storan set. Rolf DD Låten icke mörda er värnlöst. Hämten eder vapen! Upp, till tyghuset!, Till tygbuset! ropade folket, som blef allt talrikare. Vilda gestalter nalkades med facklor. Det röda eldskenet lyste de anleten, som voro vanställda af raseriet. En qvinna bar djerft en stor röd fana. Hennes öga flammade, hennes långa hår hängde utslaget ned öfver de hvita skuldrorna. Hennes fladdrande klädnicg var omlindad med et rödt skärp. . Folj vig, den som har modl ropade fruntimret, skön såsom en amazon, omstrålad af facklornas ske, Det var Lucie. j Låt oss följa henne, sade Rolf. nLåt icke en qvinna skämma ut eder.n i Folket följde med jubeirop den sköna anförarinnan.