Aftonbladet – 18 maj 1850, sida 3

iden till vild förbittring mot hennes förförare. Att upp läcka och hålla räfst med denne, tycktes honom vara hans ifs enda uppgift. Af denna orsak längtade han att få lemna hospitalet, ehuru läkaren ännu icke ville förklara honom för fullkomligt återställd. Dagligen vände han sig derföre i denna sak till doktorn, som uppehöll honom med goda löften. Tanken att hämnas på den obekante, som stulit Maries kärlek ifrån honom och sedermera skändligen öfvergifvit den fattiga flickan, hade hos Rolf blifvit en fix idd, som icke lemnade honom rast eller ro. Ju klarare han insåg sitt eget tillstånd, desto mer afsöndrade han sig från de andre vansinnige. Han fann sin omgifning hemsk. Vanligtvis uppsökte han någon ensam plats, t. ex. en skuggrik löfsal, hvarest han ostörd kunde få öfverlemna sig åt sina funderingar. Redan begynte han tänka på någon utväg att i hemlighet komma ifrån Charit. Hans otålighet tilltog med hvarje dag. De politiska underrättelser, som han erhöll af vaktbetjeningen, förökade ytterligare hans längtan att komma ut. Någon gång fick han till och med kasta en blick i de tidningar som höllos af uppsyningsmännen. Hvad de vansinnige beträffade, så talade han endast vid en af dem, nemligen den gråa skuggan, som ännu oupphörligt kände lukten af förruttnelse. Undantagandes denna enda fixa ide, fann han honom vara en klok och lefnadserfaren man. Stora lidanden, ett sorgligt öde hade förvirrat hans förstånd; dock iakttog han i afseende på det förflutna en hårdnackad tystnad, äfven mot Rolf, till hvilken han tycktes hafva fattat en innerlig tillgifvenhet. Han måste hafva lidit mycket. Afven denna patient längtade att komma ifrån Charit. Med den slughet, som är vansinniga personer egen, hade han redan några gånger försökt att komma ifrån denna vistelseort, hvilken han ansåg såsom ett fängelse; dock blef han alitid genom öfvade väktares uppmärksamhet hindrad från flykt. ,Jag måste ut och se, sade han en dag till Rolf, hurv långt verldens förruttnelse gått. Här är en sådan stank att ingen kan stå ut dermed. Kanske finnes utanför änn någon plats, som icke blilvit angripen af förruttnelsen. Ja, jag kan icke längre härda ut här,, svarade ma chinarbetaren. ,Vet ni hvad?, sade den gråa skuggan med knipsluj min. Vi måste fly,