Aftonbladet – 17 maj 1850, sida 3

Sedan pietisten lemnat legationssekreteraren, begaf han sig till Vogtland för att underhandla med den svarte Friedel. Utanför ett hus, hvilket syntes dela sina invånares misstänkta fysiognomi, stod korrektionisten med händerna i byxfickorna och en grof halmhatt med rödt band på sned på hufvudet och gnolade sorglöst på Marseljäsen. Pietisten såg sig försigtigt omkring och spejade, om någon menniska kunde finnas i grannskapet, som såg honom sällskapa med en tjuf. Sedan han öfvertygat sig derom att han icke behöfde frukta något sådant, närmade han sig lätt smygande till korrektionisten. Denne besvarade pietistens helsning med ett slags stolt nedlåtenhet. Sedan Friedel äfven blifvit en ,folkledare och vunnit ett visst inflytande bland Rehbergarne, hyste han ett suveränt förakt mot hela verlden. Hvarje gång han gick förbi poliskommissarien, skrattade han honom midt i ansigtet och mången uppsyningsman hade redan fått göra bekantskap med hans knytnäfve. Efter revolutionen voro proletärer af samma sort som Friedel verldens herrar, och alla äflades att vinna dem på sin sida. Jaså, du gamla svensk, kommer du med penningar ? ropade korrektionisten till den utsände agenten. Tala icke så högt! Om någon hör oss ...v Det ger jag djn. Pietisten darrade vid blotta: nämnandet af den onde fienden. Fruktande att förrådas, bad ban: Kunna vi icke göra upp affären derinne? Å 4 MÅ, gerna för mej! brummade Friedel. Kom ia då, gamla fogelskrämma. Ni kan få er en sup bränvin till på köpet.n Pietisten som tillhörde professor Kranichfelds nykterhetsförening antog med tacksamhet korrektionistens bjudning, måhända för att icke stöta honom genom elt vägrande svar. Den fromma mannen hade på ett offentligt ställe för intet pris i verlden velat smaka en droppa. Icke destomindre skimrade hans näsa i det bleka ansigtet såsom en blank kopparkreuzer bland silfverpenningar och gaf ofta de gudlöse anledning till elaka anspelningar om denne renlefnadsman. Korrektionisten gick förut; hans gäst följde honom. Vägen gick genom en lång, mörk gång, sedermera bort öfver gården och några trappor ned i källarvåningen. Då Friedel öppnade dörren, utströmmade en fuktig ånga mot pietisten. Det rum, i hvilket han befann sig, var i början fullkomligt mörkt för honom. Men småringom vande