Aftonbladet – 16 maj 1850, sida 2

Men, M. H., vilja vi förskaffa oss Guds bistånd, så måste vi följa Hans vilja, vi måste pröfva halten af våra önskningar och handlingar, ty det är endast genom rena, goda och sedliga medel som vi kunna vinna vårt stora mål. Denna förenings medlemmars första bemödande bör således vara, att hvar och en i sin stad söka förbättra sig sjelf, ty af ett ondt träd kan ingen god frukt komma. Det är endast genom den aktning, som föreningen kan tillvinna sig, som vi boppas kunna verka på dem, hvilka, enligt våra grundlagar, ega att förbättra våra institutioner. Men, M. H., hvad betyda alla institutioner, då det endast är ett folks anda, som kan lyckliggöra ett samhälle. Sökom att förskaffa oss denna kärlekens anda. Vi tillåte oss här att stadna ett ögonblick, för att fästa uppmärksamheten derpå att man svårligen kan utleta någon genomgående mening i en del af detta belsningstal. Uppmaningen i slutet och anvi-ningen af den väg, hvarpå den arbetande klassen skall komma till sambhällsförbättringar är onekligen riktig, älvensom det beklagliga faktum att de fattigas antal tilltagit oaktadt industriens framsteg och förrmögenhetens förökande på det hela. Men emellan dessa båda ändp :nkter förekomma ett par öfvergångssatser, hvilka så rycket mer påkalla en anmärkning. Man har svårt att se annat än att brottens supponerade förökande blifvit satt i ett sammanbang med den likaledes supponerade örsämringen på de sednare åren af förhållandet mellan busbönder och tjenare, samt fabrikanter e!ler mästare och atbetarne. Likväl torde riktigheten af dessa båda antaganden kunna dragas i tvifvelsmål. Vi för vår del tro att oastadt det nyssnämnda förhållandet visserligen icke på långt när är hvad det kunde och borde vara, så är det likväl icke sämre, utan något bät!re nu än förr. Vi kunna sjelfve ännu minnas hura tjenstehjonr och lärlingar behandlades för 30 eller 40 år sedan, då på många ställen stryk var deras dagliga föda. Otvifvelaktigt har humaniteten sedan dess gjort sig betydligt mera gällande, och då emellanåt exempel nu förekomma på ett hårdt eller obilligt behandlingssätt från husbönders eller patroners sida, och blir bekant, så ogillas det långt skarpare af det allmänna omdömet inom ala klasser. Denna fråga är ingalunda så obetydande eller likgiltig att få besvarad, som det kan synas vid första piseendet. Ty skulle det vara sannf, hvad vi emellertid, såsom nyss är sagdt. hetvifla, att det omtalta förhållandet emellan de i olika vilkor stadda klasserna försämrats, men derjemte icke kunna nekas, att e:t mera humant behandlingssätt på det hela skulle ega rum å husbönders eller patroners sida nu än för en mansålder sedan, så kan slutsatsen deraf icke blifva någon annan, än att hufvudsakliga felet låge hos den tjenande eller arbetande klassen, och i ett hos densamma på det hela försämradt moraliskt tillstånd. Denna sednare mening hos talaren synes man äfven snarast kunna draga af den ganska vackra tankan, alt första steget för enhvar att förbättra sina vilkor är att förädla sig sjelf. Men å andra sidan måste det då äfven blifva så mycket mera klart, att de omtalta förslappade banden) ingalunda kunna återknytas derigenom, att såsom det sker i en eller par tidningar, husbönder, mästare och patroner i allmänhet framställas såsom förtryckare eller att de förmögnare afmålas så som de alla vore de arbetande klassernas rånare. icke för individuelt begångna orättvisor eller hårdhet, hvilket alltid förtjenar brännmärkas, utan blott för det de hafva mer än andra. Tvertom kan ett sådant språk ej tjena t:ll annat än att ännu mer söndra, ja att öppna ett svalg emellan de olika klasserna. Allt hvad ifrån samma håll emellanåt talas om kärlek, försonlighet m. m., blir då en stor inkonseqvens, att icke säga charlatanesi eller fagra ord. Vi nämne deita sednare ingalunda derföre att en speciel anledning dertill före: kommer i hr M:s tai, men blott för det naturliga sammanhangets skull med hvad som föres på tungan af andra, hvilka tala för ar betsklassen. Slutligen om också icke allt kan vinnas genom förbättring i författningarna, hv ri hr M. har ganska rätt, så tro vi dock, att reformerna i dåliga Jagar alltid blifva en hufvudsak, just til förbättrande af ,andan, emedan ingenting förbittrar så mycket som det tyranni och den orättvisa en dålig lag åstadkommer. Vi framställe denna erinran emedan det är af vigt, kanske framförallt i frågor af denna natur, att icke framssjuta oriktiga antaganden, då de slutsatser, som med skenbar logisk följd dragas derifrån måste blifva vilseledande serdeles för åhörare, som ej ega nog insigt för att sjelfve kunra pröfva halten af det faktiska i en framställning. Men vi fortgå i berättelsen. Efter hr Michaelsons tal höll bokhandl ren hr Götbrek ett föredrag. Han angaf sig sjelf för att vara kommunist, trots alla de oblida omdömen man fällt rörande kommunismen. Han ansåg sig ej äfventyra något vid detta frimodiga erkännande, då kommunismen endast vore ett nytt namn på en gammal sak: Christendomen. Han höll derpå en förklaring öfver Math. 46 kap. hvarest: berättas om den rike ynglingen, som frågade Jesus huru han skulle förhålla sig för att undfå evinnerligt lif. Hr G. hade, ifråga om att det är lika svårt för den rike att ingå i Guds rike, som för en kamel att gå genom et nålsöga, adoptere: komminister Hallins förklaring öfver detta ställe i sin öfversättning af Matibei evangelium. Talarer anmärkte att kommunismen i sin första kristliga form redan fick sin dödsstöt. Ty det är ej nog at: gifva allt åt de fattiga, den sålunda uppkomna sociala kassan borde äfven förvaltas. Frälsaren sjel