Aftonbladet – 16 maj 1850, sida 2

Om Majoritet och Minoritet. (Slut. från JG 411.) Detta förhållande, hvarhelst det visar sig, måste förändras. Vilje vi, såsom vi börjat, i Frankrikes exempel betrakta saken vidare, så finne vi, att förändringen kan ske på två sätt: genom revolution eller genom — tålamod. Tålamodet är det rätta sättet, ty det är förändringens enda lagliga medel. Tålamodet är också det kloka i saken, ty en revolution kund?, för tillfället, skapa en likadan eller en sämre, osannare representantkammare. Tålamodet är tillika både medgifvet och föreskrifvet af den politiska moralen, ty nationalkammarens närvarande ledamöter äro så väl valde af folket som valde för en bestämd, temligen kort tid. Vore ej detta fallet, och ville ej församlingens ledamöter godvilligt i laga ordning afträda, så skulle både nationens värdighet och den pulitiska moralen icke blott rättfärdiga utan till och med anbefalla en förändring :genom revotlution. Ty slägtet har ingen i förnuftet grundad pligt att låta sig tålmodigt qvarhållas på en lägre utvecklingsgrad, vare sig i politiskt eller annat hänseende, genom. några individers vrånghet eller halsstarrighet. Är det nu fråga om Sverige och svenska förbållanden i detta afseende, så vete vi bland annat gammalt nytt, att bristfälligheten och otjenligheten af vår nationalrepresentation för längesedan blifvit erkänd af alla, med undantag af en minoritetetens elite, bestående af några ultrakonservativa, hvilka aldrig taga reson utan äfven i alla möjliga samhällsbrister, små och stora, med stupid fromhet se en helgad och oförytterlig arfvedel från bättre tider. Men om representationens brister synes man ännu i denna stund vara oense, och följaktligen om sättet för deras afbjelpande. Att skarfva till ett femte stånd af de förnämsta bland de orepresenterade, föreslog man för någon tid sedan, såsom ett tjenligt och tillräckligt botemedel. Men då detta förslag förkastades med ett allmännare och högljudt ogillande, nödgades man äfven erkänna nämnda botemedels otillräcklighet, och man skred till erkännandet af behofvet af representationens totala förändring. En ny grundsate blef ömsesidigt erkänd cch antagen, vi mena af regeringen å ena sidan och af majoriteten å den andra. Dessa parter, om vi så få säga, förenade sig cm grundsatsen om ,allmänna val utan afseende på stånd och klasser; men personlighetsprincipen, hvilken majoriteten framhöll och ville hafva tillämpad i den renhet och med den utsträckning, som tid och förhållanden medgåfvo, blef parterna emellan tvedrägtens äpple. . Regeringens förslag till förändring af nationalrepresentationen gjorde verkligen, på sitt sätt, slag i saken. Minoriteten sprang itu, den