Aftonbladet – 15 maj 1850, sida 2

stod djupt gripen vid sängen. Ian vågade knappast vid: röra Maries hand. Lofvar ni mig att älska och skydda mitt barn? frå gade den sjuka med darrande röst. Jag lofvar det, svarade machinarbetaren. Så tg då flickan. Jag anförtror henne åt er. N har alltid varit en god menniska, ni skall ock bli god emo: henne: är det icke så, Rolf? Jag skall behandla henne som min ögonsten, älskade moder. Men ni kan, ni får icke dö ännu. Nu först må. ste ni lefva hos edra barn. Min tid är förbi. Nu kan jag dock lemna verlder nöjd. Jag skulle endast ligga er till last. Iivad skull ag gamla, sjuka och knarriga gumma göra hos er? N får nog göra ändock, för att dra er fram. Lifvet är icke något paradis. Jag dör gerna.n 7 Marie hade gråtande nedsjunkit till modrens fötter. I hennes hjerta rasade förtviflan och den vildaste smärta Ton ville tala, men kunde icke. Ion kunde icke få fram innat än krampaktiga, oartikulerade snyftningar. På modrens tillsägelse lindade Rolf. sin arm omkring len darrande flickans lif och tryckte förlofningskyssen pi rennas bleka läppar. Ett fasansfullt rop frambröt ur hen. es bröst. Hon älskar mig mycket, suckade den döende. ,Hor ar alltid varit ett godt barn. Trösta min Marie, då jat cke mer är till. Rolf lade sin hand till stadfästelse i den döende mo irens hand och sade: Jag skall genom hela lifvet bira henne på mina hän der. Hon skall icke få skäl att klaga. Hvart enda af hans ord skar Marie i bjertat såson lolkstygn.. Hon kunde icke tala, hon måste låta hvad son helst ske med sig. Det var en förfärlig qvart för det ar ma barnet. Rolf deremot kände en salig fröjd i sitt hjerta Ett lätt vemod blandade sig deri, i anseende till modren bortgång. Han älskade Marie och trodde sig älskad till baka. Han hade nu blifvit förlofvad med hbenne genoa den döende modrens hand. Såsom hans. husru skull Marie lefva vid hans sida. Den dyrbara skatt, hbvilker han, blyg och återhållsam som ett barn, hittills med be