Aftonbladet – 10 maj 1850, sida 3

nehafvare begripligt, att partiväldet bibehåller sig genom samma medel som korporationsvället och sjelfva despotismen, nemligen genom centralisation: och att om friheten skall vara ill för folket i det hela, så måste den ytterst hvila på sjelfstyrelse: på ett ordnadt kommunalväsende — centralisationens motsats — allleles som i Nordamerika, och nu äfven i Schweiz. Reaktionen är förtviflad öfver denna sannings ramsteg. Den inser att i samma stund som den hinner sprida sig och slå rot öfverallt, i samma stund är det förbi med utsigten att kunna ställa till några nya emöter, medelst hvilka republiken åter kunde störtas, antingen genom den inhemska reaktionens egen förserg, eller under bistånd af de härmassor, som me så oerhörda kostnader hållas beredda utom franska gränsen, och nära och fjerran stå väntande på signalen. Under denna väntan kan reaktionen knappast företaga någonting mera välberäknadt, än att utmåla den allmänna rösträttens verkan såsom förderflig äfven i Nordamerika, och derjemte söka inbilla fransmännen sti sjelfva denna rösträtt leder till centralisation; i följd hvaraf de genom den skulle på en omväg råka i samma snara, hvarur de söka lösgöra sig När fransmännen önska att deras president, prins Ludvig Napoleon, måtte bete sig mera som president än som prins, och låta dem sköta sig sjelfva, i stället för att på gammalt napoleontiskt vis vilja sköta allt, genora att centralisera allt kring Paris och kring sig sjelf, och derifrån blanda sig i allt, ända till Frankrikes yttersta gräns: då kallas detta i Revue de deux mondes att rebellera mot sin egen princip, sammangadda sig och kämpa mot de genom folkviljan utkoradex. Men om principen (il principe, prinsen) rebellerar sjelf emot det republikanska systemets utveckling: hvad skola de göra? I alla fall har missbelåtenheten inskränkt sig till protester och föreställningar. Ingen rebellion bar igt rum, oaktadt allt hvad prinsen gjort för att framkalla den. Det enda han befarar med sannolikbet är, att just för sitt synbara maskopi med den inhemska och utländska reaktionen, gå miste om hvad han dermed ettersträfvat — nemligen att få sitta qvar på presidentstronen vid nästa presidentsval. Någon annan sammangaddning, än härom, äger, efter. alla faktiska företeelser, icke rum bland den stora omröstande majoriteten; och detta just för att icke förfela tillfället att år 1852 kunna välja en annan president. Det ser ut som Revue inbillade sig att kunna upplösa denna det allmänna tänkesättets omisskänneliga sammangaddning emot Ludvig Napoleons återval, genom skildrandet af de skakningar, somden påstår Nordamerika vidkännas vid sina presidentval, och den korruption, som dermed påstås vore förenad. Huru förträffligt ändå, om Revue och dess principaler kunde med så litet skräma de oförskräckta Fransmännen, och förmå dem att lyssna til! något förslag om ett lifstidepresidentskap, ett nytt kejsarvälde, en orleanist.sk eller legitimistisk restauration! I förbigående upprepar Revue de vanliga europeiska diplomatspådomarna om Nordamerikanska statsförbundets sprängning, och denna gången medelst den fruktansvärda slaffrågans återvaknande, i anledning af Kalifornien. Hvilken skada likväl för Tidens P., att han ej kunnat hugna sina förläggare med denna spådomsförnyelse för en eller annan månad sedan! De hade då kunnat åtminstone tills nu roa sig med hoppet. Nu åter inträffar så ledsamt, att just när man läser spådomen i Tiden, just då förkunnar posten från Nordamerika, att de folkmöten, som blifvit utskrifne i slafstaterna, för att öfverlägga om söndringen, antingen icke blifvit af, i brist på geltagare, eller fattat alldeles motsatta beslut, nämligen att ogilla söndringsförslaget. I stället för sprängning, blir förbundet alltså ytterligare förstärkt genom Kalifornien, der intet slafve-i tåles, och genom de öfriga af Mexiko frånträdda territoriernas bemyndigande, att i fråga om slafveriet få oklandradt följa Kaliforniens efterdöme, när de en gång blifvit folkrika nog att såsom Stater anmäla sig till inträde i förbundet. Härmed är slafstaternas undervigt så gifven, att någon fråga om unionens söndring, för slafveriets skull, icke framdeles uppstår. Stormen nu var den sista ansträngningen att göra sig gällande, som slafpossessionaterna försökte, och derföre var den så våldsam. Revue och efter henne Tidens P., förklara utt Nordamerikanska natiomalbankens undersång var en stor förlust för uniomenn. Det ir ganska konseqvent taladt, från deras ståndpunkt; men hs rordamerikanerna är meninsen helt annan, nu mera; och just derföre, men visst icke — som Revue och Tidens P. mena — för Kaliforniens eller Slafstaternas skull, är det som ,ingen mera tänker på nationalbankens återupprättande,. Nationalbankens chef, den beryktade Biddle, hade nämlisen uppgjort en centralisationsplan, enligt hvilken han, genom ett i samtliga staterna utbredt skuldsättningssystem och med tillbjelp af de genom honom dels understödda, dels förlagda priveibankerna, höll på att fjettra hvarannan medborgare i sitt penningnät, och göra sig till envåldsherre både i senat och kongress, RER RE——— — s——L rr—R————R—ERR Era A fattag ar? Ni; Br In än hlal lär utmärkt