Aftonbladet – 10 maj 1850, sida 3

blick in på dem genom fönstret, hvarefter ban åter trip pade af och an på de huggna granitstenarne. Tiden tycktes honom blifva lång, han längtade synbarligen efter att blifva aflöst. An betraktade han den midt emot stående bildstoden af den gamla fältherren, som i sina händer höll en svartrödgyllene fana, än prinsens af Preussen palais, som ännu bar namnet nationalegendom, ehuru inskriften blifvit nästan oläslig. Nu suckade vaktposten för sig sjelf: Gud, hvad tiderna förändra sig! Unter den Linden gick en man, som han kände. Det var hans vän, legationssekreteraren. Åck, om han icke hade sett mig öndål suckade herr Adolphus Hirsch, ty det var han, som: här stod på past. Jag skulle gifva till tio luidorer derför.n Legs-tionssekreteraren kom allt närmare och tog synbarligen vägen till vaktlokalen. Intet tvifvel mer! Han har kännt igen mig! Gud, han kommer rakt på mig. Jag vet verkligen icke, hur jag skall bete mig i denna affär. Han har alltid förekommit mig såsom en inkårnerad aristokrat. Om jag talar med honom, så förlorar jag hela mitt demokratiska renommå. Det bästa vore att alls icke svara honom. En skildtvakt bör icke tala på sin post.n Emedlertid hade legationssekreteraren kommit fram. Han helsade på bankiren, hvilken tydligen blef så förskräckt, som om en orm hade vidrört honom. Jag her sökt er bemma på kontoret. Jag visste icke att ni stod på post. Moan visade mig hit, emedan jag hade något mycket angeläget att tala med er. Herr Hirsch kände sig högligen heklåmd vid detta legationssekreterarens tilltal. Han flämtade som en fisk på torra landet och gjorde med handen en afböjande rörelse. Jsag tror verkligen att ni korsar er för mign, sadelegationssekreteraren leende. Såsom eit varningstecken att iakttaga tystnad lade bsankören pekfingret på sina tjocka läppar och hviskade helt sakta: Sch! sch! Törs ni då icke tala? Aldrig kurde jag tro att borgargardet höll så sträng disciplin? i I samma ögonblick öppnades ett fönster i vaktlokalen; ett skäggigt hufvud stack fram. Borgargardeskaptenen räckte sig ut och boriblåste cigarröken i den blå vårluften. Herr jAdolphus Hirsch kände sig nära att förgås. Hauptmannen var bekant såsom en afgjord demokrat.