Smörja! utropade en handfast arbetare. Smörja!s upprepade en hop röster från alla sidor af salen, och å nyo begynte larm och bultande. Den lilla fåfänga handelsbetjenten blef häftig och utropade vredgad med dundrande röst: Mina herrar, ni måste höra mig. Ni måste; eljest förstån j intet af friheten. Jag begär ordet; jag fordrar gehör. Denna häftiga strof till det suveräna folket hade icke önskad verkan. Under skratt, sorl och larm måste den ärade talaren lemna sin plats. Väl fattade han ett fast beslut att genom tyst förakt bestraffa den oförnuftiga mängden; men var dock icke i stånd att utföra sin goda föresats. Fåfängans onda demon inledde städse handelsz betjenten å nyo i frestelse och förde honom upp i tribunen, hvarest hans lott hvarje gång blef densamma, nemligen att uthvisslas. Sednare begaf han sig på resor och ankom till främmande städer, hvarest han uppdukade berlinerklubbens aflagda fraser och vann ett bifall, som hans egen fädernestad förnekat honom. Han ansåg sig för ett stort, ehuru missförstådt parlamentariskt genie. Efter denna intermezzo besteg den store agitatorn tribunen, sedan de öfriga talarne frivilligt afstått från ordet. På sitt vanliga sätt vidrörde han dagens frågor och presenterade för församlingen Dörner såsom en sårad och åter tillfrisknad barrikadkämpe. Dörner helsades med en stormande applåd. Han tackade darrande och uttalade med rörd stämma sina känslor och tankar. Hans tal var liksom genomglödgadt af enthusiasm och bar stämpeln af en inre, oemotståndlig sanning. Välförtjent erhöll han det största bifall. Lucie gaf tecken från läktaren och alla damerna instämde med henne. Förvirrad, blyg och berusad af de nya intryck, som bestormade honom frin alla sidor, lemnade Dörner salen i sällskap mel ogitatorn, sedan dagens president förklarat sessionen för denna gång slutad. En krets af nya och gamla vänner omrinsade honom. Från denna stund tillhörde han ett parti. Dess fröjder och lidanden skulle han i rikaste mått smaka. (Forts. följer.)