Aftonbladet – 8 maj 1850, sida 2

— Tidn. Tiden för den 4 Maj har företagit sig att ordentligen frossa på Aftonbladets bekostnad. I ÅA. B. inrycktes nemligen för några veckor sedan en artikel ur tidn. Upsala, rörande der i staden förekommande fenomener af läseri, hvilken artikel jemväl åtföljdes af några reflexioner från A.B. sjelf. Denna gång, — menar Tiden — har A. B. dugtigt huggit ,yxan i stenen; just när den store publicisten förmente sig göra stor skada på den Erkebiskopliga skogen (?), har han tvertom råkat begå en dugtig åverkan på den liberala allmänningen. — Hvarföre? frågar du troligen, goda läsare. Jo derföre, att i nämnde Upsalaartikel talas om rådman H. såsom en af dem, hvilka i Upsala hålla läsarekonventiklar; men samme rådman H. — ropar Tiden — hör ptill de liberale och var en verksam ledamot i Upsala Reformsällskap. Kan man se! Det är således meningen, att de liberale, och bland dem Aftonbladet, för att vara konseqvente och riktige aldrig skulle anmärka någonting, så fort det rör personer, hvilka i ett eller annat afseseende för öfrigt närma sig deras politiska grundsatser? Hvilken vacker bekännelse uttalar sig icke i sjelfva detta Tidens utfall? Det vill då förmodligen säga, att de konservative å sin sida aldrig tillåta sig framställa någonting i dagern af klandervärdt eller mindre godt, så fort saken rör en konservativ, och att det skulle betraktas som ett blunder eller stenhugg, om de det gjorde. Ar det verkligen så, hr P? Då måste man djupt beklaga Tiden, såsom befinnande sig på en ganska usel moralisk ståndpunkt. För att likväl med några ord återkomma till Upsala-artikeln om läsarne, så vet hvar och en som påminner sig Aftonbladets dervid fogade reflexioner, att vi gjorde en bestämd skillnad emellan de synlige ledarne (konventikelföreståndarne, predikanterne, bibelförklararne) och dem, som egentligen, om icke ailtid och allestädes, dock på många ställen stå bakom. Det är således klart, att ordet om det mörka, farliga och för samhällsutvecklingen ofördelaktiga, hvilket här som i andra länder yppar sig i flere af de med läseriet i allmänbet följande fenomener, icke hufvudsakligen angår de der synlige ledarne — hvilke ofta utgöra redlige, för christendomen varme personer, och som sjelfva ej rätt veta hvilkas ärenden de gå — utan egentligen de bakom kulisserne gömde, de s. k. pmaktegande,. Då nu den af tidn. Upsala och sedermera Tiden omtalade rådman H. just tillbör de der synlige ledarne, så är det klart, att ÅA. B:s ofördelaktiga omdöme i grunden icke rörde honom, lika litet som de här i Stockholm bekante läsarepredikanterne, hvilka väl ock för det mesta icke stort synas veta hvems ärenden de egentligen gå. Häraf blir det också medsamma så der temligen klart huruvida ÅA. B. huggit i sten, då det icke huggit på rådman H., men väl måhända träffat några andre, hvilka alltså, om Tiden har rätt, måste utgöra granitartade menniskor eller tillhöra kategorien af stockar och stenar. Ingenting kan dock öfvergå naiveteten hos Tiden, då han, i följe af hvad Aftonbladet yttrat om de der som stå bakom läseriet, producerar följande tirad. Tiden talar om A. B:s företaln (reflexionerna öfver Upsalaartikeln), och säger härom: — deruti insinueras, att dessa conventiklar måiste ha en politisk syftning, om icke just tillställde, dock åtminstone underblåste och underhållne af någre icke obekante maktegande, hvilka darra vid blotta föreställningen om att folket i vår tid synes arbeta sig upp till politiskt myndighetstillstånd, — och (fortfar Tiden) under denna förutsättning fortfar A. B. att hugga på Erkebiskopens skog, tala om religiöst svärmeri, fanatism, dogm-fraser, vantro öfvertro, mörker, allt, för att bortleda folkets upp märksamhet från det civila lifvet, hålla menigheter under det politiska oket, betaga henne alla önsk ningar, allt hopp, ja om möjligt alla tankar på fri het och på förbättring i samhällsangelägenheterne. Det roliga vid hela detta citat, hvilket fö öfrigt af T. blifvit taget ur Aftonbladet, är at uttrycket erkebiskopens skog af Tiden sjel deruti inblandats, visserligen icke i mening at äfven gälla som citat ur Aftonbladet, men lik väl satt i så nära sammanhang dermed; at nerkebiskopen, eller åtminstone hans skog) genom detta arrangement af Tiden: ställes in för hela 2!lmänheten såsom hufvudagent fö all denna i Sverige existerande fanatism, dogm fraser, vantro, mörker åc. c. hvarom ofvar läses. Aftonbladet hade icke i sin artikel mer minsta ord nämnt erkebiskopen. Hvilken son nu gifvit Tiden lof att rycka fram på spel brädet med en sådan schackpjes, veta vi ej Nu står han der: emellertid. Ganska eget är ock, att Tiden tyckes lägg en alldeles särskild. vigt på skogen; älsklings luttryeket den erkebiskopliga skogen, åter kommer nemligen mot slutet af artikeln on ligen. Då denna skog troligen icke befione sig i Bälinge, utan — ifall den öfverhufvu existerar — säkert är att söka inom Upsal stads egna råmärken, så ser det ut som om Tide: Ifint och artigt härmed på ett allegoriskt vi I velat indigitera några träaktiga personnager tillhörande erkebiskopens familjärare svit. V känna dem icke, men Tidens P. har förmodili Igen reda på dem, så vida han ej talat alldele i vädret.: Hvad slutligen Tiden på ett annat ställe artikeln yttrar, att ,läseriet i Sverige bestå naf tvenne arter, den ena äkta from och sann Ichristlig, den andra exclusiv, intolerant, an deligt högfärdig, underskrifva vi gerna. Denn distinktion är utan tvifvel god att göra; ehur