Aftonbladet – 2 maj 1850, sida 3

justitiekanslersembetet, öfvervara ransakningen, samt tillse att, såvidt möjligt är, fullständig utredning af det angifna förhållandet och dermed sammanhang egande omständigheter, må vinnas,. — Prestbetyg, angående svaranderne, företeddes, men innehöllo icke något anmärkningsvärdt. Af de 47 nya anklagade, som blifvit inkallade, voro endast 6 närvarande, och antingen förnekade att derens varit tillstädes i folkhoparne, eller ock gjorde enahanda uppgifter med de öfrige. För att tjena såsom bevis derpå, att Adlerbjelke verkligen till hr jägmästaren Stenius hyst agg, hvilket åter vore en förklaringsgrund till Adlerbjelkes uppförande och uppmaningen till folket, inlemnades den skrift, som funnits vid liket. Härefter började förhören med vittnena. Handelsbetjenten Fagerreån upplyste, att ihans handelsbod hade, sedan den 23 Februari, då inventering skedde, till den 414 Mars, endast 3:, IK krut blifvit försåldt, i partier af högst !, , men vittnet kunde ej påminna sig, att någon af de anklagade köpt af denna-vara. Afven hade, före tumultet, ryktet derom hunnit vittnet, liksom vittnet sedermera berättelsevis hört sägas, att om militärstyrka hitkomme, skulle den bli bortkörd. Den 49 April tillstädeskommo 2:ne nya svarander, bröderne Tysk, mot hvilka förut under ransakningen, flere besvärande misstankar förekommit, derom att de varit med i den folkhop, som förföljt herrar Stenius och Eneman till Getterum, och der skjutit ef:er samt sökt uppnå dem. Tyskarne förnekade dock allt sådant. Gezom de nu följande vittnesmålen, bestyrktes åter ef någre vittnen, till större eller mindre del, berättelsen angående tumultet, sådan densamma i br Enemans rapport till konungens befallningshafvande är anförd; kvaremot:andre vittnen, som också vid uppträdet närvarit, väl hade hört skotten från hopen och sjelfve ej velat framgå till densamma; men kunde dock ej yttra sig öfver hvarför denna hop var samlad, om densamma på något sätt förbröt sig mot förrättningsmännen, celler hvarför dessa med oförrättadt ärende återvände. Det ådagalades dötk, att skotten, såväl i Torp, som under det att herrar Stenius och Eneman, af en annan folkhop; vid Gelterum förföljdes, följde så tätt på hvaråndra, att nödvändigt flere eldgevär måste hafva begagnats, helst röken stod som en dimma,; — att Simon Nilsson, som stod främst i folkhopen. vid Torp, hvilken utgjordes af öfver 40 personer, hade yttrat till folket, då förrättningsmännen syntes komma, att man ej skulle gå i försåt för dem; utan låta dem uppkomma på fågårdarne, efter hvilken tillsägelse hopen också qvarblef der den stod; — att denne: Simon: Nilsson jemte Per Nilsson voro de värste att skälla på herrarne,; — att 7 eller 8 af de samlade, som hade påkar; upplyfiat desamme och stodo färdige att hugga till hrr Stenius och Eneman; kort förinnan desse aflägsnat sig 0. 8. Vi Handelsbetjenten Fagerren. företrädde åter och tillade sin berättelse, ätt Fagerien nu påmint sig, att det varit en viss lösdrifvare, Anders Norgren, som efter tumultet, för vittnet omtalat, att om soldater blefvo beordrade till stället, skulle man motsätta sig dem; hvarjemte Norgren tillagt: det var ej längesedan det var uppror i Stockholm, och detsamma kan också bli här. En af de häktade, Gustaf Nilsson, framträdde med häftiga åtbörder och tårar närmare dombordet, samt yttrade, att hån ej ensam, oskyldigt, behöfde lida, utan ville namnsgifva alla dem, som deltagit uti förföljandet af, och ofoget mot målseganderne, då desse anländt till Getterum. De öfrige anklagade, som Härvid,: genom ifriga frågor m. m. till Gustaf Nilsson, visade sin oro och sökte hindra hans förebafvande, fingo afträda, hvarefter Gustaf Nilsson namngaf någre dels tillstädesvarande och dels af de uteblifne-svaranderne, såsom de der utgjort den folkhop, hvilken, uuder skrik och skotts aflossande, förföljt målseganderne; Men Gustaf Nilssons ifver och hastiga -paroxysm af uppriktighet syntes snart afsvalna och öfvergå till bedyrande af egen oskuld. Hvad som väckte mesta sensationen, voro de vittnesförhör, som anställdes med 2:ne af svaranden Simon Nilssön inkallade vittnen, en gammal torpare och hans 28-årige son. Desse skulle — sedan andra vittnen förut intygat, att Simon Nilssen, under oväsendet i Törp, framgått mot målssganden Carl Persson och under yttrande att djefvulen skulle anamma honomp; sökt fråfitycka honom stämpelhammafen — bestyrka ätt så ej varit förhållandet. Gubben hade en slö blick och sjukligt utseende; hela figuren företedde en bild af nöden och uselheten. Sonen deremot: med ett vekt, barnstigt uttryck uti det af ljusa lockar omslutna ansigtet, stod med hopknäppta härder och tycktes äfven i öfrigt föreställa sig att han vore på ett läsmöte, der det gällde att ihågkomma sin lexa. Båda intygade på ed, att Simon Nilsson vid tillfället ej rörde hammaren, och då de skulle närmare redogöra för grunden till ett sådant intygamde, gick det äldre vittnet ända derhän, att med bestämdhet förklara, att vittnet, under hela tiden herrar Stenius och Eneman varit närvarande vid folkhopen, stått bakom Simon Nilsson, på ej en alns afstånd, samt att denne ej talat med någon, utan förhållit sig stilla och beskedligt. Det yngre vittnet, på hvilket ordförandens uppmaningar och varningar mera sjntes verka, förrådde tvetalan i sina uppgifter och mindre bestämdhet. Församlingens pastor, som under sessionen var tillstädes och flere gånger tagit sig anledning att före-1 bålla en del af de framträdande vittnena deras pligt att tala sanning m. m:;, uppträdde nu och anhöll att han i ett närgränsande rum måtte lemnas tillfälle enskildt samtala med gubben och dess son. Det beviljades, och äfven de anklagade fingo afträda. Efter en stunds förlopp och då de båda vittnena åter hvar för sig blefvo förhörde, återtogo de sina berättelser, så till vida, att de nu sade sig väl icke hafva bemärkt att Simon Nilsson fattat i hammaren, eller :om han i öfrigt på något sätt förgått sig, men att vittnena ej. kunde bestämma om så skett eller ej, helst. målseganderne, före vittnena anländt tilll stället. Sonen hade varit rädd, sade han, att mnyss fullständigt yttra sig; men ehuru han omtalade att Simon Nilssons hustru, förut på dagen varit hos vittnena och anmodat dem uppgå för att vittna, ville han ej yttra sig öfver, om hon eller någon annan sökt inverka på vittnesberättelsen. Hr Eneman anmälde, att de fortsatta undersökningarne efter fördoldt timmer ännu ehdast till en mindre del hunnit verkställas, och erfordrade, för fullbordandet, ett längre tidsutrymme. Af de ej tillstädeskomne svaranderne hade någre ej kunnat ertappas, utan troligen begifvit sig på flykten, oc andre höllo sig undangömde.