Aftonbladet – 1 maj 1850, sida 3

förhålla sig stilla och begifva sig hem, likväl icke eller kunde lända mig till befrielse från ansvar, för mitt förut ådagalagde brottsliga förhållande. Men härvid kan jag icke undgå att anmärka, dels att, ehuru hofrätten icke emet mig upptagit annat gravamen, än att utlåtelserna, fällda af mig, väl icke innefattat bestämda uppmaningar till oordningarnes fortsättande, men dock kunnat bidraga till deras uppäggande och underhållande, hofrätten likväl förklarat mitt förhållande brottsligt. Icke heller har bofrätten gjort ringaste afseende å lagens uttryckliga föreskrift, i 20 af 47 kapitlet rättegångsbalken, att, då vittnens utsagor äro mot hvarannan stridiga, så skall den parten äga vitsord, som bästa vittnen hafver, samt att, då på båda sidor vittnena äro jemngoda, de skola gälla som svaranden värja, förty domesren äger heldre fria än fälla. Icke destomindre, och ehuru dessutom friande vittnen för mig i denna sak äro mångdubbelt öfverstigande dem, som kunnat lägga mig något till last, har likväl hofrätten antagit, att jag lagligen vore öfvertygad, att uti de förefallne oordningarne hafva varit delaktig ehuru i mindre grad. Vid tillämpning af ansvaret för en sådan mindre delaktighet i oordningarne, har hofrätten åberopat Eders Kongl. Maj:ts nådiga förordning, den 6 Februari innevarande år, hvarest i 7 för deltagare i upplopp stadges böter från 10 till 50 rdr. Emellan högsta och lägsta bötesbeloppet, har lagstiftaren således lemnat domaren öppet, att bestämma mångfaldiga grader, men icke en gång härutinnan har hofrätten visat mig någon ynnest, utan fällt mig till bögsta bötesbelcppet 50 rdr banko, ehuru tydligt det är, att emot högsta graden böter måste svara högsta graden brottslighet, och icke såsom här, en mindre grad af brottslighet, emot högsta bötesgraden. Jag har enmärkt detta förfarande af hofrätten, icke såsom jag derigenom medgåfve rättvisan afpågon bestraffning å mig i denna sak. Med min innerligaste öfvertygelse om min oskuld öfverensstämmer mina många vitinens intyg derom; men derföre, att hofrättens dom antyder ett bemödande, att finna sak med mig, som endast äger en förklaringsgrund, den nemligen, att hofrätten möjligen funnit sig i behof af en sådan strängbet emot mig, för att derigenom rättfärdiga sitt 2:ne gånger gifna afslag å mina besvär, öfver min arrestering, under detta måls behandling i poliskammaren. Allernådigste Konung! Jag har I denna ssk, efter bästa förstånd och samvete, sökt ådagalägga min oskuld. Huru jag deri lyckets, öfverlemnar jag i underdånighet till Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, under djupaste förtröstan till Eders Kongl. Maj:ts mildhet och rättvisa. Med stadens styresmäns vetskap, bifall och tillstyrkan, företog jag mig, att biträda vid afstyrandet af marsoroligheterna härstädes sistlidne år. Under dessa auspicier kunde jag icke föreställa mig, att mina afsigter och bemödanden skulle, genom misstag af tjenstvillige angifvare, kunna stämplas, såsom, om än i mindre grad, browuslige. Med ett angifvarne mångdubbelt öfyverstigande antal, samvalsgranna och rätltsinnige viltren, har det dock lyc kats mig ådagalsgga, det jag, långt ifrån att uppmuntra orostiftarne, tvertom, egnat alla mina bemödanden att afstyra deras brottsliga förehafvande. Jag vågar derföre bos Eders Kongl. Moj:t i djupaste underdånighet anhålla om befrielse från all ansvarighet i denna sak, under åberopande jemväl af hvad jag förut i denna sak anfört. Med djupaste undersåtlig vördnad och trohet framhärdar Allernådigste Konurg Eders Kongl. Maj:ts allerunderdånigste och tropligtigste undersåte Carl Gustaf Almgren, Bokbållare i Rikets Stinders Bank. I sammanhang med öfverlemnandet till Red. af förestående skrift har hr Almgren äfven anhållit att få offentliggjordt följande: Sedan jag numera, genom upplyste och rättvise domares utslag, samt Konupgens nådiga fastställelse deraf, befinner mig på det fullkomligaste och mest tillfredsställande sätt frikänd från den falska anklagelsen, stt på ett lagstridigt sätt och under upproriskt tal bafva deltagit i de den 48 och 49 Mars 1848 här i hufvudstaden förefallna oroliga uppfräden; uppfyller jag härmed dem dyrbara skyldigheten, att frambära vördsamma och hjertliga tacksägelser till alla dem som under förföljelsens tid visat mig och de mina sitt deltagande; samt framförallt de många ädle och behjertade män, som genast, då jag beröfvades friheten, sjelfmant hos rain kära hustru anmälde sig, såsom de hvilka sett mitt handlingssätt och hört mina yttranden under det jag, den 18 Mars sökte att lugna den uppretade folkmassan samt förmå den att afstå från allt våld och återvända till sine em. Fastän jag ibland de etthundratio personer, som på sådant sätt visade sig nitälska för sanningen och rättvisan, icke ansett mig böra besvära domstolen och dem sjelfve med allas hörande såsom vittnen, är min tacksamhet egnad dem alla, ty det var deras modiga välvilja, som utgjorde min bästa tröst under fängelsets enslighet och bedröfvelsen att se mig misskänd och misstänkt. Detta vackra drag af svenska allmänhetens rättskänsla har jag att tacka, att jag förmått ådsgalägga min oskuld; då jag vid tillfället, i mörkret omgifven af okände eljest icke kunnat uppgifva nödige vittpen för att vederlägga de lömska angifvelserna och de vrängda eller falska vittnesmålen, som framställdes emot mig och jag således blifvit ett offer för en angifvelse, hvars dolda ursprung måhända icke åsyflade att ådraga mig alla de lidanden, förödmjukelser och ekonomiska bekymmer som derigenom träffat mig, men bvilken, genom föranledandet af ett ytterligt tjenstenit, lifvande hoppet på en i dylika fall obetänksamt utlofvad belöning, hotat att alldeles förstöra min välfärd. Gerna tillgifver jag dem, som emot eller utan sin vilja skadat mig. synen af den ofärd som vållats 5 oskyldig skall äfven för dem, som möjligen mot bättre vetande så gjort, blifva en varning för likartad handling mot andra. Det allmänna kail af de upplysningar ransakningen lemnat, kunna lära mycket om beskaffenheten af den offentliga ordningsakten och dess tjenare; och om jag än skulle duka mm AK oFoM