Aftonbladet – 30 april 1850, sida 2

BC rn nn nanna ån fran ann ndra nn god ordning. Vi äro fullt ense i erkännande af behofvet af en mer ingripande religiös verksamhet. Vi instämma med hr W., att den förhandenvarande pauperismen ej låter sig afhjelpas genom blott och bart materiella medel samt glädja oss fördenskull åt den omtanka för spridandet af en allvarligare och mer på djupet gående religiös odling, som gifvit upphof åt detta sällskap, såsom ett godt tidens tecken. Vi räkna för en vinst allt, som leder till bebjertandet af det religiösa behofvet samt en på christendomens sanna grundval baserad upplysning. Men då nu stiftandet af detta sällskap tillika innebär ett medgilvande, att kyrkan, sådan hon nu är, ej mäktar uppfylla sin bestämmelse, så skulle vi för vår del vilja tro, det man först hade bordt undersöka, hvaraf detta kan härröra. Hear det vid kyrkan anställda presterskapet gjort sig skyldigt till försuramelse af sitt dyra kall? Eller är dess tid så upptagen, att den ej rimligtvis kan räcka till för alla de pligter, som taga dess ve ksamhet i anspråk ? Eller är sjelfva den kyrkliga organisationen sådan, att den ej tillåter dem der obehindrade fria verksamhet, som erfordras? Dessa äro frågor, dem vi, för ändamålets vinnande, hålla före, först måste pröfvas oeh öfvervägas. Ar sjelfva den kyrkliga organisationen felaktig och förvänd, så tro vi, att stiftandet af ett enskildt sällskap för att godtgöra bristen, blir ganska otillräckligt, det vare huru nitiskt och huru väl organiseradt som helst. Så, t. ex., så vidt nen sannt christlig upplysning skall beredas, förmå vi ieke inse, huru detta skall vinnas mer genom ett och annat tillfälligt samtal med en medlem af den inre missionen, än genom ett presterskap, som har ungdomens handledning och vården om församlingens skolor sig ombetrodda, samt står uti det mångsidiga förhållande till sin församlings medlemmar, som af prestens både enskilda och offentliga kall måste föranledas. Men den christna fromheten har haft och har ännu uti denna stund många former. Den christna kyrka, som varit upphofvet till alla christenhetens välsignelser och på hvilkens fortverkande kraft oeh goda följer vi bygga vårt slägtes lyftning till frihet och sannt menskligt väl, har äfven framalstrat ingqvisitionen och jesuitismen. Densamma religion, som blifvit gifven till att förhöja menniskonaturen, har man förvandlat till ett verktyg för dess förnedring. Densamma religion, som blifvit gifven för alt nära ett ädelt hopp, har blifvit gjord till ett verktyg för en trälaktig och plågsam fruktan. Densamma reiigion, som blifvit gifven för att göra förståndet och samvetet fris, bar genom en brottslig förvändhet blifvit gjord till verktyg att fjettra menniskorna under prester och trosformler. Herrsklystnad och list hafva bemäktigat sig de högtidliga lärorna om en alismäktig Gud och ett tillkommande straff, och vändt dem mot barnet, mot den darrande qvinnan, mot den okunnige mannen, så att tviflaren sett sig föranlåten att tillskrifva religionen allt menskligt elände och Iförnedring, säger en viss författare. Och ännu li denna stund och i den protestantiska kyrka,, som vi tillhöra, är detta christendomens missbruk icke utrotadt. Det har i methodismens: och läseriets mingfaldiga förgreningar ännu fortfarande sina apostlar; det omhägnas af vår kyrkas primas: det böjer nästan söndagligen Isin röst på våra predikstolar. Ja, det sex ut som hade en stor del bland våra prester just gjort till sin egentliga mission att såsora äkta mörkermän draga i härnad mot förnuftet. ISkall nu det sällskap, som blifvit stiftadt, I blifva ett verktyg i denna kyrkliga veaktions Itjenst ett öfver hela landet, och särdsies öfver Ihufvudstaden utbredt, organiseradt läseri, i afsigt att bålla tanken fången och utbreda en I fanatisk intolerans, hvaraf det sedan kunde gå an att begagna sig för att framställa alla dem hvilka vågade protestera mot prelatväldet, såIsom fiender till religionen? Vi endast fråga. IVi vilja åtminstone gerna förutsätta, att afsig-jten är ren och god, ehuru icke utan en pie-Itistisk anstrykning. Men skulle åter innersta tItanken vara, det en och annan tyckes frakta, latt tillskapa ett politiskt instrument i de maktlägandes händer och mot den frihet, hvilken i hvarje hänseende allt mer börjar höja sin röst, Isätta en dominikanereller jesuiterorden i mo:Idernare skepnad, .så må blott erinras, att Bi-Ibeln i alla fall är lemnad i folkets händer och ingen går i borgen för att ju ej, helst med de många fribetselementer, som redan iaträngt i tänkesättet, en tid helt oförmodadt kan komma, då Bibeln börjar läsas af folket med andra lögon än deras ledares. Puritanernas strider i -l England, ett land hvilket hr W. så ofta åbe-Iropar i sina föredrag, äro härför ett varnande bevis. Ett fruktlöst försök blir det dessutora il alltid, helst uti våra dagar, att vilja leda tidens -ström tillbaka och hämma iddernas fortskridande. . sl Till slut må blott erinras, att enligt stad-Igarne för den nu upprättade föreningen för den inre missionen all makt är lagd i styrelisens händer. Hon kompleterar sg sjelf; hon utser den nämnd, som skulle pröfva deras antaglighet, hvilka utsändas såsom arbetare och verktyg uti sällskapets ärenden. De öfriga binldragande ledamöterna ega endast att betala, ts med dels sin årsafgift, delse andra frivilliga bidrag. Det erfordras alltså ett stort, ja nästan I blindt förtroende till styrelsen: vishet och förmåga att vilja ingå uti sällskapet och bidraga Imed sin skärf för dess ändamål. 6 Emellertid, om vi än ansett lämpligt och t, nödigt att icke lemna nyssnämåda farhågor ur Isigte, så fägna vi oss likväl tills vidare åt sällji skapets tillkomst. Ofelbart skall det icke förfela att väcka uppmärksamheten på samt lifva ns) diskussionen rörande kyrkliga angelägenheter, i-I hvilket alltid är första steget till all förbätt7. I ring. VATRIKAREDEEEN en ?