— Hr doktor Wieselgren höll i lördags det andra af sina Föredrag rörande den inre missionen. Han började detta föredrag med en förklaring, att verksamheten för den inre missionen icke är ny ibland oss, utan att tvärtom Bibelsällskaper, Nykterhetssällskaper och Skyddsföreningen icke äro att betrakta annat än som förberedande enskilda sällskaper för en dylik inre mission. Han föreslog derpå visligen tvenne försigtighetsmått, neml. först, att sällskapets medlemmar icke uttryckligen måtte statuera sig som de troende, hvarpå, såsom han riktigt anmärkte, många allvarliga kunde stöta sig, samt för det andra tillika förebygga, att ej församlipgarnes ordinarie presterskap härigenom i någon mån måite anses frikalladt från sina skyldigheter. Sedan fortsatte han besvarandet af de frågor, hvilka han från början hade framställt till besvarande. De frågor, med hvilka han denna afton sysselsatte sig, voro dessa: 4:0 Har England varit olyckligare eller London oroligare, derföre att det upprörts af den inre missionen? 5:0 Ha de fattigare klasserna vunnit något genom mord och våld, eller tvärtom? 6:0 Har engelska statskyrkan lidit sina me sta förluster, sedan den inre missionen körjade verka, niler har icke tvärtom hennes anhängares antal förökat sig? 7:o Kan vår statskyrka hindra behofvet a! den inre missionen att gifva sig tillkänna, elle: kan hon annars hindra uppkomst af Baptistföreningar och andra separatsamfund? Under besvarande af den förstnämnda blanc dessa frågor redogjorde hr W. först för de Londonska Sällskapets för den inre missioner Iställning, huru det, stiftadt 1833 med en fonc af 2000 pund st., nu hade förkofrat sig till ex ;Ifond af 14000 pund st., hvarmed det underhöl flett antal af icke mindre än 200 missionäre tli sjelfva London. Derpå skildrade han pathe tiskt, huru vid de frestelser till brott, son j nöd och förtviflan der icke sällan ingifva, fa tIdern med sina bevekande föreställningar oc böner hade tillbakahållit sonen, sonen faderr 1 Imekan maken, systern brodern — allt i krai