Aftonbladet – 29 april 1850, sida 3

Matrosen (till vittnena): Då måtte ni väl åtminstone bjuda mig på fruköst, gossar? Topp! kom då. (Går med vittnena, sedan Han betalt böterna. — Angående drängarne Wiberg och Käck, hvilka a! förre korrektionisten Lang sist). fredags middag med knif illa sårades uti bondqvarteret vid Besvärsgatan har nu den upplysning från lasarettet erhållits, atf någon fara för deras: lif icke är förbanden, hvar. emot läkningen kommer att gå långsamt och någre olägenheter af såren för framtiden möjligen kunne blifva en följd. i — Sistl. lördagseftermiddag inkom skomakaremästaren J. Fälting å norra polisvaktkontoret, medförande ett dödt spädt flickebarn, hvilket en af hans gesäller kort förut påträffat uti förstugan till huset Ju 6 vid Kammakargatan, hvarest Fälting är boende. Barnet var insvept uti ett stycke storrutigt bomullstyg samt en handduk, märkt med E. W. 6. Barnet blef transporteradt till bårhuset. — Sistl. gårdagseftermiddag anmältes å stadens polisvaktkontor, att en yngling, Albert Henrik Söderström, uppgått uti masten på en vid Blasieholmshamnen liggande galeas, samt nedfallit derifrån uti däcket och dervid så illa skadat sig, att han med åkdon måste transporteras till lasarettet, sedan efterskickad fältskär förut förbundit honom. — En arbetskarl, Anders Petter Andersson, ha anmält, att åkaren Gustaf Schelin förliden thorsdagsafton öfverkört honom vid Nybrohamnen; hvarföre Andersson begärt Schelins uppkallande i poliskammaren, med begäran om skadeersättning. rebro. Sist. fredag, den 49 April, förevar til ransakning vid rådbusrätten tvenne personer för andra resan stöld, af hvilka den ena, enkan efter tornväktaren Granqvist, dömdes till 24 dygns vatten och bröd, uppenbar kyrkoplikt och ett års tukthus, för stöld af penningar ur bref. Det är glädjande att omtala, det innan de nu nämnde brottslingarne förekommo, har stadens häkte stått obegagnadt alltsen sistl. Februari månad, liksom i allmänhet brottsligheten under den sista tiden visat sig högst betydligt i aftagande, ett för menniskovännen af så många skäl hugnande förhållande, och ett bevis tillika att den sanna menniskokärlekens ansträngningar icke ske förgäfves. Måtte de, som påstå att barmbhertighet mot våra olyckliga, fallne eller nödställde, likar, antingen tjenar till intet eller blott tiil det ondas förvärrande, besinna detta! (O. T.)