Aftonbladet – 29 april 1850, sida 3

att han hade för afsigt, och jemväl fravndeles: skulle göra sig beredd; att styrka: sina angifwelser. Herr ordföranden förmälte sig då i denna sin egenskap icke kunna, oansedt allt det obehag det medförde, undgå att till herr kyrkoherdens begrundunde fåsta uppmärksamhet dervid, att om herr kyrkoherden med sina ifrågavarande åtgärder uteslutande haft till syftemål iakttagandet af denna inrättnings bästa och dervid endast följt den anvisning, känslan af hans moraliska förbindelse lemnade, hade herr kyrkoherden lätteligen funnit, att den väg han nu valt icke skulle leda till målet; herr kyrkoherden kade då icke kunnat undgå inse, att samma direktion emot hvilken angifvelsen blifvit riktad, lika litet vore behörig att befatta sig med någon utredning i följd af berörde angifvelse, som herrar kommitterade för afgifvande af förslag till inrättningens reorganisation kunde, utan serskildt uppdrag, anse sig tillkomma att en slik utredning företaga. Likasom herr kyrkoherden skulle kommit till besinning deraf, att de åtgärder å direktionens sida, dem herr kyrkoherden åberopat såsom grund för sin angifvelse, tilldragit sig för längre tid tillbaka och numera, sedan herr kyrkoherden den tid de pågått lärer, såsom för direktionens ordförande, som då icke var medlem af direktonen, uppgifvits, lemnat dem utan all anmärkning, icke kunde rättas, eller tillintetgöras, samt att herr kyrkoherden sjelf, efter hvad protokollerne skola innehålla, deltagit i de flesta beslut, på grund hvaraf de nu klandrade åtgärderna vidtagits och således, om någon misshushållning derigenom egt rum, lika med öfrige den tiden tjenstgörande medlemmar af direktionen deruti gjort sig delaktig. Det i lag stadgade äfventyr till förekommande af falsk elier osannfärdig anklagalse bevisade tillräckligt det ringa förtroende lagstiftaren hade till detta slags nit för det allmänna bästa, men äfven en så beskaffad anklagelse sätter den anklagades lugn och existimation i fara, och legens beskydd är ej alltid tillräckligt att försvara den. Herr kyrkoherden hade derföre med varsamhet bordt sätta sitt eget omdöme i stället för deras, som byggt sina åtgärder och tillgöranden på sakkännedom och upplysta förhållanden. Under den längre tid herr kyrkoherden deltagit i direktionens förhandlingar hade herr kyrkoherden ej elier kunnat undgå att inse svårigheten af herrar ledamöters kall, den möda det fordrar, den uppoffring af flerfaldig art det kräfver. Herr kyrkoherden her äfven nogsamt insett nyttan deraf, att förtroende och harmoni vore rådande emellan direktionens alla medlemmar och att alla begär att undertrycka eller missakta hvarandras yttranden eller tillgöranden för inrättningens bästa måste, om de skola leda till målet, förqväfvas. Det anspråk å ledamöternes sida, att icke under utöfningen af deras befattningar derföre varda till heder Och ära angripne, torde således icke förefalla obilligt. Herr kyrkoherden hade dock genom den utväg, han nu valt för sina framställda tillvitelser, och för att beredå förtroende deråt, på ett högst förnärmande sätt trädt dessa anspråk för nära. Herr kyrkolierden hade genom sitt förfarande svårligen missbrukat den ywranderätt inors direktionen, honom såsom ledamot deraf tillkom, ty yttranderättens frihet bestode icke i förmåga att göra hvad man vill, utan hvad som är tillåtet. Öfverträdelsen af denna frihet ledde till vådliga resultat och berr ordföranden beklagade högt den barmhertighetisinrättning, eller den inrättnicgs styrelse, inom hvars område en verksamhet i den riktning berr kyrkoherdens nu anmärkte tagit, lyckas att bereda inflytande. Slutligen och med anledning af öfrige herrar ledamöters framställde betänklighet huruvida de, efter hvad som nu förelupit, kunde eller borde inom direktionen qvarstanna, yttrade herr ordföranden att direktionen hade ett vigtigt och dyrbart kall i samhället att uppfylla: att ehuru sättet huruledes detta kall utöfvades, nu blifvit föremål för klander och misstroende, herr ordföranden dock kommit till den orubbliga öfvertygelse, att direktionens medlemmar kunna från deras inre hemta vittnesbörd derom, att deras åtgärder och beslut varit oberoende af allt annat, än den rena känslan af deras pligt, och att direktionen således med trygghet och tillförsigt kunde lägga dess handlingar under den allmänhets ögon, som icke dömer efter andras inmgifvelser eller fremmande hugskott, utan för hvars omdöme oväld och upplysning ligger till grund. Herr ordföranden anhöll derföre, att herrar ledamöter icke måtte låta sin verksamhet till inräitningens båtnad upphöra eller förlamas i följd af det obehag ett missledt nit eller personlig ovilja kunde åvägabringa. Herr ordföranden tryggade sig vid den förhoppning, att den tid snart skulle återkomma, då icke hos någon af direktionens ledemöter skall saknas den fridsinthet, som endast uttalar sanningens och öfvertygelsens språk då fullkomlig harmoni åter blir rådande emellan direktionens alla medlemmar och då alla, ingen undantagen, med prisvärd samverkan befrämja inrättningens ändamål — en samverkan, den inrättningens bästa högt påkallar, och som följaktligen på det omsorgsfullaste bör omhuldas och vårdas. På herr åldermannen Westins begäran bordlades den af herr kyrkoherden Ekdahl ingifne, här ofvan iatagne skrift. Stockholm ut supra In fidem Olof Hindbeck.